I FOKUS JUST NU

FLER ARTIKLAR arrow

Tadao Ando tar sig an Paris gamla börshus

Roger Andersson

Roger Andersson

Roger Andersson var chefredaktör för Tidskriften Betong 2004–2021, under en period då tidningen vann Årets Facktidskrift och prisades i både Publishingpriset och Svenska Designpriset. Betonggalan nominerades tre gånger till Årets Tidskriftsevent. Han har dessutom tilldelats Olle Engkvist-medaljen. Han har också varit sportjournalist, informationschef, utbildat sig till undersköterska och lastat väskor på Arlanda. Drömmen är att en dag göra ett samhällsbyggnadsevent i Globen.

Från spannmålshall till handelsbörs och konstmuseum. I Bourse de Commerce i Paris fick arkitekten Tadao Ando uppdraget att ge en konstsamling plats utan att sudda ut husets historia. Hans svar blev en betongcylinder under kupolen. Men bakom den till synes massiva väggen krävdes en annan konstruktion än besökaren ser.

Mellan Louvren och Centre Pompidou i centrala Paris ligger Bourse de Commerce, det runda handelshuset med den stora kupolen. Inne i rotundan möter ljusgrå betong det äldre husets dekorerade väggar och målade panorama. Här visar den franske konstsamlaren François Pinault sin samling av samtidskonst.

Byggnadens cirkel fanns långt före museet. År 1767 stod en spannmålshall på platsen, ritad av arkitekten Nicolas Le Camus de Mézières. Den stora gården i mitten var från början öppen mot himlen. Senare täcktes den med en kupol.

När spannmålshallen hade tagits ur bruk fick arkitekten Henri Blondel på 1880-talet uppdraget att omvandla den till handelsbörs inför världsutställningen 1889. Enligt museets restaureringshistorik bevarade han bland annat den inre cirkelväggen och metallkupolen. Huset fick nya delar och det målade panoramat under kupolen.

Nu behövdes inte rum för spannmål eller handel, utan gallerier, besöksstråk och tekniska installationer för ett konstmuseum.

En konstsamling skulle få ett hem i Paris

Bakom omvandlingen stod François Pinaults ambition att dela sin konst med en bred publik. I förordet till öppningsutställningens katalog beskriver han hur möten med konst har förändrat hans sätt att se och förstå världen.

– Det är denna erfarenhet jag vill dela med så många som möjligt, skriver han i katalogförordet, återgivet i museets pressmaterial.

Bourse de Commerce skulle ge samlingen en permanent plats också i Paris. Han hade redan två museer i Venedig. Palazzo Grassi öppnade 2006 och Punta della Dogana 2009. Båda hade restaurerats och anpassats av Tadao Ando, den japanske arkitekt som nu fick uppdraget i Paris.

Han kom därmed inte in som en ny bekantskap. Han hade redan arbetat med samma beställares konst i äldre byggnader.

Tadao Ando byggde rum med betong och ljus

Tadao Ando är från Osaka och självlärd. I Pritzkerprisets biografi beskrivs hur läsning och studieresor ersatte en arkitektutbildning. År 1995 fick han priset för ett arbete där bland annat armerad betong, avgränsade rum och ljus spelar centrala roller.

– I alla mina verk är ljuset en viktig styrande faktor, säger han i biografin.

I Paris skulle detta formspråk möta en byggnad som redan var full av arkitektur. Han beskriver i sin projekttext ambitionen att respektera minnet i det historiska husets väggar och placera en ny struktur inuti. Gammalt och nytt skulle mötas, inte ersätta varandra.

Lösningen blev en cirkel inne i en cirkel. En betongcylinder avgränsar ett nytt rum för konsten under kupolen. Betongens lugnare yta skiljer sig från den äldre rotundans dekorationer. Formskarvar och formstagshål förblir synliga, som en del av väggens uttryck.

Tadao Ando arbetade tillsammans med NeM, Agence Pierre-Antoine Gatier och ingenjörsgruppen Setec. Museet öppnade 2021. Men på vägen dit måste både den nya väggens proportioner och dess konstruktion ändras.

Den nya väggen fick inte stänga ute det gamla rummet

Enligt Architectural Records reportage var det första cylinderförslaget högre och bredare. Projektgruppen arbetade med modeller på plats för att pröva hur tillägget påverkade siktlinjerna.

– Vi insisterade på att man på den andra nivån behövde behålla den öppna vyn över hela Bourses bredd, sade Lucie Niney, arkitekt vid NeM, till Architectural Record 2021.

Cylindern sänktes och avståndet till den äldre byggnaden ökades. I mellanrummet kunde konst visas i äldre montrar som först hade varit tänkta att tas bort. Den nya arkitekturen handlade därmed också om utrymmet som lämnades kvar runt betongen.

Under väggen satte rotundans befintliga golv och metallbjälklag nästa gräns för konstruktionen. Lucie Niney förklarade i samma reportage att golvet inte fick rivas för att bygga en konventionell betongvägg. Projektörerna valde i stället stålstöd genom utvalda punkter och betong som hängdes i en metallstomme.

Arkitekten Thibault Marca, också vid NeM, beskriver i ACPresse omkring tolv pelare från källaren genom öppningar i den befintliga strukturen. Betongväggen kunde på så sätt få en annan utbredning än de stöd som passerade genom bjälklaget.

Två tunna betongskikt omsluter metallkärnan

Museets projektredovisning anger en metallkärna som är 26 centimeter bred och nio meter hög. På vardera sidan finns 12 centimeter betong, enligt materialleverantörens beskrivning i ACPresse.

BauNetz Wissens tekniska genomgång anger väggtjockleken till 50 centimeter och beskriver metallkärnan som bärande. Den fungerar samtidigt som en kropp som undantränger betong vid gjutningen. De armerade betongskikten utgör tillsammans 24 centimeter av tjockleken.

Den massiva karaktären hör alltså till rummets upplevelse, inte till hela väggens tvärsnitt. Exakt hur betongskikten är förankrade i metallstommen framgår däremot inte av de publicerade beskrivningar som har kunnat kontrolleras.

Gjutningen krävde också anpassning. Roland Merling, företrädare för Ciments Calcia, berättar att de använde självkompakterande betong. Receptet anpassades till formar och armering och skulle ge samma ljusgrå kulör under flera månaders gjutning.

Metallstommen restes före formarna medan andra arbeten pågick vid kupolen, i källaren och på fasaderna, enligt François Pinaults projektledare Daniel Sancho i Architectural Record. Entreprenörsunderlaget hos EGF, beskriver särskild utrustning för formlyften på den kranlösa byggplatsen.

Ljuset och installationerna blev en del av väggen

Hålrummet gav plats åt mer än konstruktionen. Enligt Lucie Niney kunde rotundans värme och ventilation och stora delar av belysningen integreras i cylindern, i stället för att belasta de historiska väggarna med installationer.

Museet beskriver ljudabsorberande anordningar i öppningar efter formstag och möjligheten att även använda hålen för konstupphängning. De synliga spåren efter gjutningen fick därmed ytterligare uppgifter i planeringen av museirummet.

NeM eftersträvade enligt Architectural Record en mattare betongyta som skulle fånga ljuset. Vid cylinderns överkant gav en utskjutande del plats för belysningen. Samma del skymde besökarna på gångstråket ovanför för dem som betraktade konsten inne i cylindern.

Läs mer