
HAMMARBY SJÖSTAD 35 ÅR · DEL 3
I bostadskvarteret Böljan 4 i Hammarby Sjöstad blev den bärande konstruktionen en förutsättning för flexibla lägenhetslösningar. I det närliggande kvarteret Mältaren användes prefabricerade betongelement både som konstnärligt uttrycksmedel och som en del av byggnadens klimatsystem.
Projekten genomfördes under utbyggnaden av Hammarby Sjöstad på 2000-talet. De illustrerar olika sätt att utnyttja betongens egenskaper, från bärförmåga och formbarhet till värmelagring.

Kvarteret Böljan. Foto: Mathias Nero.
När KOD Arkitekter projekterade Böljan 4 åt Riksbyggen var uppgiften att förena hög exploatering med dagsljus, utsikt och användbara bostadsytor.
De två sex våningar höga byggnaderna fick vinklade burspråk och sammanhängande balkonger. Konstruktionen skapade flera riktningar i fasaderna och gav lägenheterna utblickar åt olika håll.
Samtidigt organiserades lägenheterna kring en kärna med badrum och förvaring. Lägenhetsskiljande väggar ingick i den bärande konstruktionen, medan rumsindelningen innanför dessa väggar kunde varieras.
Det innebar att sovrum och vardagsrum kunde byta funktion, att en trerumslägenhet kunde disponeras som fyra rum och att köken kunde utformas öppna eller avskilda.
Genom att koncentrera vissa installationer och funktioner till en central kärna kunde övriga delar av bostaden disponeras friare utan ingrepp i de lägenhetsskiljande bärande väggarna.
Den geometriskt komplicerade byggnaden ställde samtidigt högre krav på produktionen. De vinklade fasaderna och de utskjutande byggnadsdelarna gjorde arbetet med betong- och stålkonstruktionerna mer krävande än i ett traditionellt bostadsprojekt.
Betongen blev också en synlig del av arkitekturen. Bottenvåningarna fick en sockel av svart terrazzobetong. Ovanför sockeln användes bland annat skivmaterial och stående U-formade glasprofiler. Balkongernas glasräcken och släta undersidor bidrog till byggnadernas sammanhållna fasaduttryck.
Böljan 4 stod färdigt 2008 och omfattar 81 lägenheter. År 2009 tilldelades projektet Sveriges Arkitekters Bostadspris. I juryns motivering betonades bland annat bostädernas anpassning till förändrade familjesituationer och möjligheten att använda dem på olika sätt.
I kvarteret Mältaren fick tillverkningsprocessen en central roll i byggnadernas gestaltning.
Konstnären Lars Arrhenius samarbetade med arkitekten Torleif Falk och elementtillverkaren Strängbetong för att integrera bildmotiv i de prefabricerade fasaderna. Arbetet inleddes redan under projekteringen.
Ett av verken, Livsfrisen, består av piktogram som skildrar olika händelser i en människas liv. Motiven överfördes till betongelementens ytor med tekniken grafisk betong.
Metoden bygger på att ett särskilt papper med ett tryckt motiv placeras i gjutformen. Papperet används för att styra ytans utseende under gjutningen och åstadkomma ett grafiskt mönster direkt i betongen.
För verket Uppvaktningen valdes en annan tillverkningsmetod. Här placerades figurer i gjutformarna för att skapa öppningar genom fasadskivorna. Bakom öppningarna monterades glas så att ljus från byggnaden kunde lysa genom motiven.
Verket sträcker sig över de fem översta våningarna.
“Annars brukar konsten få sminka det redan färdiga huset, men nu blev det inbakat i själva byggnaden.”
De prefabricerade betongelementen tillverkades vid Strängbetongs fabrik i Herrljunga. Teknikerna krävde olika anpassningar av formarna, men hade det gemensamt att den konstnärliga gestaltningen blev en del av själva byggprodukten.
I en intervju i Lokaltidningen Hammarby Sjöstad i januari 2020 beskrev Lars Arrhenius betydelsen av att bli involverad tidigt i byggprocessen.
– Annars brukar konsten få sminka det redan färdiga huset, men nu blev det inbakat i själva byggnaden, sade han till tidningen.
Samarbetet innebar att konstnären kunde påverka sådant som normalt avgörs under elementprojekteringen: formarnas utformning, öppningar i fasadskivorna och hur motiv skulle fördelas mellan olika element.
Även betongens tredimensionella ytor bearbetades i tillverkningen. Strängbetong har beskrivit hur slipade ytor med omväxlande konkava och konvexa former användes i Mältaren. Arbetet ställde krav på både gjutformarnas konstruktion och betongens sammansättning.
Även i Mältarens kontorsbyggnad fick betongen en funktion utöver att bära laster.
Kontorshuset ritades av Alessandro Ripellino vid dåvarande Rosenbergs Arkitekter och uppfördes med en tung betongstomme och en fasad av veckade betongelement.
Fasaden mot Hammarby allé utformades som en kraftig, reliefartad vägg med vinklade ytor. Elementens geometri gav fasaden ett flätat uttryck samtidigt som den utgjorde ett skydd mot den trafikerade omgivningen.
Byggnaden, som färdigställdes 2011 enligt arkitekturplattformen ArchDaily, omfattar cirka 4 400 kvadratmeter enligt samma källa. Den tunga fasaden och betongstommen beskrevs som delar av byggnadens lösning för att utnyttja värmelagring.
Principen är att använda betongens termiska massa för att jämna ut temperaturskillnader mellan dag och natt.
Under sommarnätter med låg utomhustemperatur kan ventilationsluft användas för att kyla ned betongstommen. När temperaturen och värmelasterna ökar under dagen tar den avkylda betongen upp värme från inomhusluften.
På så sätt kan behovet av aktiv komfortkyla minska.
I ett reportage i Energi & Miljö från 2012 angavs att lösningen krävde ett luftflöde på 2,5 liter per sekund och kvadratmeter, jämfört med 1,5 liter per sekund och kvadratmeter för hygienventilationen. Det motsvarar ett ungefär 67 procent högre luftflöde.
Lösningen förutsätter att tillräckligt mycket sval luft når de värmelagrande byggnadsdelarna. Även betongytornas tillgänglighet, luftens temperatur och styrningen av ventilationen har betydelse för hur mycket värme som kan lagras och avges.
Den ökade ventilationen innebär dessutom en energimässig avvägning. Större luftflöden kan förbättra möjligheten att kyla stommen, men kräver samtidigt mer fläktarbete. Hur stor den sammanlagda energibesparingen blir beror därför på hur ventilationssystemet dimensioneras och används.

Erfarenheterna från Böljan följdes av fler projekt där KOD Arkitekter använde prefabricerad betong som synligt fasadmaterial.
I Widerströmska huset på Karolinska Institutets område i Solna, färdigställt 2012, kombinerades ljus betong med ingjutet tegel. Genom en mönstrad matris i gjutformen placerades tegelstenarna så att fasadens mönster påminde om en stickad lusekofta.
Tekniken gjorde det möjligt att ge fabrikstillverkade element ett detaljerat ytskikt utan att montera en separat beklädnad på byggarbetsplatsen.
Byggnaden uppfördes med prefabricerade betongelement där betongen lämnades synlig även i flera invändiga delar. Elementens ytor och skarvar blev därmed en del av byggnadens arkitektoniska uttryck.
För arbetet med Widerströmska huset tilldelades Sanna Hederus och Åsa Kallstenius utmärkelsen Årets Betongarkitekt 2013.
I bostadskvarteret Rosteriet i Liljeholmen, färdigställt 2016, valde arkitekterna en annan metod. Prefabricerade fasadelement behandlades med en halvtransparent betonglasyr som lät materialets underliggande struktur framträda. Sockeln och portiken fick matrisgjutna mönster.
Rosteriet omfattar 225 bostäder samt lokaler och en förskola. Byggnaderna har varierande höjder och generösa balkonger. Betongens ytskikt användes för att skapa variation mellan de olika byggnadsdelarna.
Åsa Kallstenius och Lina Lindqvist vid KOD Arkitekter nominerades till Årets Betongarkitekt 2017 för arbetet med Rosteriet.
Även i Hammarby Sjöstads offentliga miljöer hade materialens egenskaper betydelse för utformningen.
Lumaparken, som anlades 2002–2003 vid den tidigare glödlampsfabriken Luma, utformades med stenbelagda ytor, trappor, vattenanläggningar och planteringar.
Materialvalen skulle bland annat bidra till att begränsa framtida underhåll.
I ett kommunalt underlag från Stockholms stad 2005 beskrevs Lumaparken och Sjöstadsparterren som två exempel på parker där högre investeringskostnader motiverades av lägre förväntade underhållskostnader.
Lumaparken fick också Betongvaruindustrins utemiljöpris för sin utformning.
Men användningen av Lumaparken kom att skapa en konflikt om hur de hårdgjorda ytorna skulle hanteras.
Fontänens och vattentrappans granitkanter blev populära bland skateboardåkare, som använde dem för att glida längs murar och trappor.
Stockholms stad lät därför montera så kallade skejtstoppers, stålhinder som borrades fast i graniten för att förhindra åkningen.
I ett reportage i Stockholms Fria beskrev landskapsarkitekten Kristina Menyes, som ansvarat för parkens utformning från stadens sida, att skateboardåkningen skadade stenen.
– Det är helt enkelt så att stenen blir sönderkörd, den klarar inte trycket, sade hon till tidningen.
Kristina Menyes ansåg samtidigt att hindren försämrade parkens utseende. Hon berättade också att närboende hade klagat på buller och störningar i samband med skateboardåkningen.
Skateboardåkaren Martin Karlsson gjorde en annan bedömning av slitaget. Enligt honom var graniten tillräckligt tålig för användningen. Han framhöll också att skateboardåkarna bidrog till aktivitet på en plats som annars var förhållandevis folktom.
Enligt Stockholms Frias reportage fick hindren avsedd effekt. Skateboardåkarna slutade använda platsen och sökte sig vidare.
Graniten hade valts bland annat för sin beständighet och sitt begränsade underhållsbehov. När parkens kanter började användas på ett sätt som inte ingått i planeringen valde staden att förändra den färdiga anläggningen för att begränsa slitaget och störningarna.

Det är svårt att komma nära en människa som aldrig släpper in dig. Texten var perfekt. Det var just det som var problemet.

Ett nytt svenskt utvecklingsprojekt ska pröva om prefabricerade och flyttbara konstruktioner kan användas för att snabbt skapa skydd för civilbefolkningen där behovet är störst. Skolor och förskolor pekas ut som särskilt intressanta platser.

Under hösten får Sverige en ny regering. Vad betyder det för byggpolitiken? Vi identifierar fyra centrala frågor - och försöker besvara dem.