B
#09 – Perfektion skapar avstånd. Mänsklighet skapar relationer
Jag satt kvar i byggboden efter arbetsdagens slut med datorn framför mig och en kaffekopp som för länge sedan hade slutat försöka. Utanför hade maskinerna tystnat. Inne i boden luktade det våt varseljacka, mikrad matlåda och den där sortens kaffe som hade kunnat användas för att täta mindre sprickor i en stödmur.
På skärmen låg ett av mina tidiga LinkedIn-inlägg. Varje mening var rättstavad. Alla formuleringar var genomtänkta och varje vass kant hade slipats bort tills texten blivit så jävla perfekt att en kommunikationsbyrå hade kunnat rama in den och ta 38 750 kronor för processen, plus moms givetvis.
Det fanns bara ett problem. Jag själv syntes inte någonstans i den. Ingen osäkerhet, inget misstag, ingen humor och absolut ingenting som kunde få någon att höja på ögonbrynen. Jag hade byggt en jävligt snygg fasad – men glömt att sätta dit dörren.
Jag läste texten en gång till och kände ingenting. Sedan markerade jag nästan allt och tryckte på delete. I stället skrev jag det jag faktiskt tänkte: vad som hade gått åt helvete, varför jag hade tvivlat och vad jag hade lärt mig när planen inte höll. Det blev kantigare, ärligare och betydligt svårare att gömma sig bakom.
Pekfingern stannade över publicera-knappen. Hjärnan hann snabbt kalla till ett extrainsatt styrelsemöte och presentera samtliga argument till att vänta. Någon kunde missförstå. Någon kunde tycka att jag var dum i huvudet. Ännu värre: någon kunde kanske förstå exakt hur jag kände.
Jag publicerade innan rädslan hann begära in en andra offert.
Nästa morgon vibrerade telefonen på bordet mellan kaffekopparna. Meddelandena handlade inte om mina välpolerade formuleringar. Ingen skrev att kommatecknet i tredje stycket hade förändrat deras liv. De skrev: ”Jag trodde att jag var ensam om det där.” ”Tack för att du satte ord på det.” ”Jag behövde läsa detta i dag.”
Det var då jag började förstå principen:
Perfektion skapar avstånd. Mänsklighet skapar relationer.
Det betyder inte att vi ska sluta bry oss om kvalitet. På ett bygge kan vi inte gjuta plattan på känsla, hoppas att avloppet hittar sitt eget fall och sedan kalla sneda väggar för personlighet. Krav behövs. Noggrannhet behövs. Yrkesstolthet behövs och är avgörande i det långa loppet.
Men kvalitet och perfektion är inte samma sak. Kvalitet är att göra sitt bästa, kontrollera sitt arbete och förbättra nästa version. Perfektion är ofta rädsla i en alldeles för dyr kostym. Den låter ambitiös, men använder gärna hela arbetsdagen till att förklara varför vi inte borde börja förrän allt är säkert. Dess utom är perfektion en definitionsfråga. Perfekt för vem?
Jag har sett samma sak i byggboden. En ritning låg på bordet med ett rött streck där verkligheten vägrade samarbeta med planen som så många gånger. Alla visste att beslutet hade varit mitt. Jag kunde ha pratat om bristande underlag, otydliga förutsättningar och andra slätstrukna formuleringar som betyder ungefär: leta efter någon längre ned i organisationen.
I stället sa jag: ”Det där var mitt beslut. Det blev fel. Jag tar på mej den men nu rättar vi till det.” Först blev det tyst. Sedan drog någon fram stolen, pekade på ritningen och berättade vad han själv hade missat. En tredje person la fram en lösning. Misstaget blev inte mindre, men avståndet mellan oss blev det.
Det är märkligt hur mycket trygghet som kan växa ur en enda människa som slutar försvara sin fasad. När ledaren alltid har rätt lär sig laget att hålla käften. När ledaren kan säga ”jag vet inte” eller ”det där blev fel”, får fler mod att säga vad de ser innan nästa problem hunnit bli dyrt.
När jag började skriva på LinkedIn hade jag ingen innehållskalender, ingen strategi och ingen som helst jävla aning om vad jag höll på med. Jag var totalt ointresserad av sociala medier och, om vi ska använda idrottstermer, så var jag totalt klappkass. Jag skrev, publicerade, testade och gjorde bort mig. Sedan gjorde jag om ungefär samma procedur, fast med lite mindre dåligt självförtroende.
Vissa inlägg flög. Andra dog snabbare än en schack-match med duvan, om ni minns. Men varje publicering lärde mig något som ännu en kväll av överanalysering aldrig hade kunnat ge mig. Människor reagerade sällan starkast på det mest perfekta. De reagerade på misstagen, familjen, motgångarna, tvivlet och ledarskapet när verkligheten kört över PowerPointen med lång-grävaren.
Ingen applåderar version ett. Den har ofta sneda hörn, ett par synliga skruvar och något som man helst hade velat täcka med en strategiskt placerad krukväxt. Men version hundra hade aldrig existerat utan den. En ritning kan vara hur vacker som helst – om ingen börjar bygga kommer den fortfarande inte hålla någon torr när regnet kommer.
Ändå väntar vi. Vi väntar på rätt tid, rätt självförtroende och rätt formulering. Företaget får ligga kvar i huvudet medan logotypen finjusteras. Samtalet skjuts till nästa vecka eftersom orden ännu inte känns perfekta. Inlägget blir aldrig publicerat, trots att det kanske var just den ofärdiga sanningen någon annan behövde läsa.
Under tiden springer livet förbi med hjälmen under armen och undrar om vi tänker följa med.
Jag vet att människor menar väl, men jag blir nästan provocerad när någon säger: ”Hoppas att du får en bra dag.” Vadå får? Skojjar du eller? Som om bra dagar delas ut i receptionen tillsammans med en nummerlapp och en liten pappmugg med ett piller i. Nej för faan. Ta makten och gör en bra dag. DU är boss över din dag.
Samma sak gäller drömmar, relationer och idéer. Vi får inte mod levererat till dörren när allt är färdigt. Mod uppstår när vi tar första steget trots att knäna fortfarande protesterar. Mänsklighet handlar inte om att sänka ribban. Det handlar om att sluta använda ribban som gömställe.
Vi behöver fler ledare som äger sina beslut, fler företagare som provar innan alla svar finns och fler medarbetare som vågar säga: ”Jag vet inte, men jag ska banne mig försöka.” Inte för att misslyckanden är vackra i sig, utan för att ett ärligt försök går att lära av. Ingenting växer i ett rum där alla försöker se färdiga ut.
Människor söker sällan förebilder som står blanka och fläckfria på en piedestal. Det är svårt att fråga en piedestal om hjälp. Vi söker människor med damm på knäna, ett ärr i självförtroendet och mod nog att berätta hur de reste sig. Någon som visar att vägen framåt inte bara kräver att man är orädd – bara att man går ändå.
Det perfekta utkastet från den där kvällen i byggboden hamnade i papperskorgen. Jag minns nästan ingenting av vad jag skrivit. Den mänskliga versionen minns jag genom människorna som hörde av sig. De stod inte kvar utanför och beundrade fasaden.
De hittade dörren, gick in och stannade.
En perfekt fasad kan väcka beundran på avstånd. Men det är först när du vågar öppna dörren som en verklig relation kan börja.
Läs mer
Arkitektkontorets profil kräver tydlighet – och något unikt
Hur ser profilen på ditt arkitektkontor ut? Vad särskiljer det från konkurrenterna? Om du har luddiga svar på den frågan är det troligt att även din kund har svårt med samma fråga. Ariella Nisell vill se mer profilerade arkitektbyråer.
Ny handbok för bättre hållbarhetsarbete
Ett bredare uppdrag – och bättre kunskap i ekonomi. Det är nycklar för arkitekten att lyckas med hållbarhetsarbetet. Nu har forskaren Anna-Maria Blixt skrivit en bok som guide för arkitektens arbete.
Swerock bygger ny betongfabrik i Sundsvall
Swerock investerar i en ny betongfabrik i Sundsvall som ska ersätta två äldre anläggningar på samma område. Fabriken planeras stå klar senhösten 2026 och ska ge dubbelt så hög kapacitet som dagens produktion. Satsningen görs i Birsta, där bolaget redan har betongverksamhet, och blir en av de största och mest moderna betongfabrikerna i regionen, enligt Swerock.