
Klockan var 21.47 och någon sa det där ordet som brukar få stora idéer att krympa snabbare än en pajka-pick under ett vinterbad. ”Vi måste vara lite realistiska nu.” På bordet låg en karta över ett område långt uppe vid norska gränsen: skog, vägar, några byggnader och väldigt mycket som ännu inte fanns. Kaffet hade passerat bäst före redan vid lunch och whiteboardpennan gav ifrån sig ett ljud som krävde att man stängde av medhörningen på Peltor-kåporna.
Den realistiska planen var några fler kvadratmeter jävligt luddig medans visionen och möjligheten var monumental. Lite mer av det som redan fanns. Lite mindre skala och lite mindre drömmar tyckte man. Man ville ha ett projekt som gick att förklara utan att någon satte kaffet i halsen. Jag reste mig och ritade en stjärna högst upp i hörnet på tavlan.
”Om vi ändå ska lägga flera år av våra liv på det här”, sa jag, ”varför ska vi bygga något som redan finns, något som alla förväntar sig och något som bara ryms i dagens karta? Varför planerar vi inte för en destination som människor faktiskt vill resa till? En destination som är genom tänkt och som sticker ut?”
Total tystnad och man tittade på mig som om jag hade dragit Bellman-skämt på Nobelgalan. Sedan kom frågorna: kostnaden, vägarna, tillstånden, operatörerna och kapitalet. Allt det där gravitationen brukar kasta på en idé innan den ens hunnit lämna marken.
”Jag vet”, sa jag. ”Jag har inte tappat kartan. Jag vill bara bestämma vart vi ska.” Principen är enkel:
Sikta mot stjärnorna och landa på månen.
Poängen är inte att alltid nå stjärnan. Poängen är att välja ett mål som förändrar hur vi tänker, vilka vi behöver omkring oss och vem vi själva måste bli för att ens våga försöka. Månen är fan inte ett tröstpris.
Det betyder inte att en stor dröm automatiskt blir sann bara för att man säger den med tillräckligt mycket självförtroende och gör en snygg PowerPoint. Tro mig, jag har haft idéer med mer motor än styrsystem.
Att sikta mot stjärnorna handlar om riktning, inte garanti. Stjärnan visar vart vi vill, men raketen måste fortfarande byggas, bränslet tankas och skruvarna dras åt, hårt som fan och med rätt verktyg. Och någon måste tydligen fortfarande läsa kommunens planbestämmelser, hur orimligt det än känns, just nu.
Poängen är inte att alltid nå stjärnan. Poängen är att välja ett mål som förändrar hur vi tänker, vilka vi behöver omkring oss och vem vi själva måste bli för att ens våga försöka. Månen är fan inte ett tröstpris. Den är beviset på att ett stort mål kan ta oss längre än ett rimligt mål någonsin hade gjort.
Något hände i rummet efter den där stjärnan. Ingen byggnad har ännu rest sig, inget tillstånd har ännu blivit beviljat och inte en enda krona har ännu trillat in på kontot. MEN frågorna förändrades.
Arkitekten slutade fråga hur vi kunde klämma in lite mer och började fundera på hur människor skulle röra sig genom platsen. Ekonomin började handla om etapper och försäljningen om vilka aktörer som kunde bära sin del av visionen är i full gång.
Fem minuter tidigare hade vi diskuterat vad platsen klarade i dag. Nu diskuterade vi vad den skulle kunna bli i morgon. Det är vad stora visioner gör när de fungerar. De bygger inte verkligheten åt oss, men de höjer kvaliteten på frågorna vi ställer till den.
En och annan idé borde förmodligen ha fått stanna i huvudet tills kaffet kickat in. Jag har jävligt sällan nått exakt dit jag först tänkte.
Under stora delar av mitt liv har människor sagt att jag tänker för stort. Ibland har de haft helt rätt. Ja, jag erkänner. Jag har raketer som aldrig lämnat startplattan och några som har exploderat redan i PowerPoint. En och annan idé borde förmodligen ha fått stanna i huvudet tills kaffet kickat in. Jag har jävligt sällan nått exakt dit jag först tänkte.
Men när jag tittar tillbaka på projekt, bolag, relationer och människor som faktiskt har vuxit ser jag samma sak: det färdiga resultatet började nästan alltid som något större än det som då verkade rimligt. Vi kallar ofta människor orealistiska ända tills deras orealistiska idé får en adress. Då kallar vi dem visionärer.
Stjärnan står än idag kvar på whiteboarden. Under den skrev vi tre betydligt mindre romantiska saker: ring kommunen, färdigställ finansieringsmodell och boka mötet med den första möjliga operatören. Det är där skillnaden mellan vision och fantasiflykt bor. En stor dröm behöver tre svar: Vad är stjärnan? Vad skulle vara en fantastisk måne att landa på? Och vad gör vi innan lunch?
Stora visioner dör sällan för att de är för stora. De dör för att ingen gör dem tillräckligt små för en måndag morgon. Så ring din galnaste vän och rita den löjligt stora bilden. Men avsluta inte mötet förrän någon har fått ansvar för den första skruven i raketen.
Om realismen alltid får komma in först blir den inte ett skydd. Den blir till vanlig, hederlig gravitation. Idéer lär sig att hålla sig nära marken och människor slutar lägga de stora förslagen på bordet, eftersom de redan vet hur snabbt någon kommer förklara varför de inte går. Till slut blir vi väldigt skickliga på att nå mål som aldrig krävde att vi växte. Budgeten höll, ingen gjorde bort sig och allt blev ungefär som förra gången. Status quo är inget annat än ett retroband. Den hör inte hemma i min omgivning.
Jag satt kvar med den där meningen. Då går det ju. Barn ser ofta möjligheten före avståndet. Vi vuxna gör oftast tvärtom.
För ett tag sedan satt jag i bilen med ett av mina barn när månen hängde stor och gul över vägen. ”Pappa, har människor varit där?” ”Ja.” ”Då går det ju.” Sedan var frågan färdigbehandlad och fokus flyttades till något betydligt viktigare i baksätet, troligtvis en borttappat leksaksbil eller varför i hela Hönefoss man inte får äta glass till lunch.
Jag satt kvar med den där meningen. Då går det ju. Barn ser ofta möjligheten före avståndet. Vi vuxna gör oftast tvärtom. Vi mäter avståndet, räknar riskerna noggrant och kallar det mognad när vi bestämmer oss för att stanna hemma.
Självklart behöver vi realism. Den hindrar oss från att gå rakt ut i trafiken, pantsätta huset för en servettskiss och skjuta upp en raket där någon glömt montera dörren och bränslet är miljödiesel bara för att det är miljövänligt. Men realism ska hjälpa visionen att flyga. Inte strypa den på startplattan.
Kanske är jag helt dum inuti i huvudet som tror på vissa av mina visioner och ideer. Det är fullt möjligt högst sannolikt. MEN det är de som mångt och mycket får mig ur sängen på morgonen, får mig att ringa människor som kan mer än jag och tvingar mig att bygga en större version av mig själv än den som hade nöjt sig med källaren.
Innan vi lämnade rummet den kvällen hade någon ritat en liten cirkel under stjärnan. ”Månen”, stod det bredvid. Nästa morgon stod en ny rad under den: Första samtalet: 07.30.
Det farliga är inte att sikta mot stjärnorna och landa på månen. Det farliga är att sikta mot marken, träffa mitt i prick och kalla det realism.

Hur ser profilen på ditt arkitektkontor ut? Vad särskiljer det från konkurrenterna? Om du har luddiga svar på den frågan är det troligt att även din kund har svårt med samma fråga. Ariella Nisell vill se mer profilerade arkitektbyråer.

Ett bredare uppdrag – och bättre kunskap i ekonomi. Det är nycklar för arkitekten att lyckas med hållbarhetsarbetet. Nu har forskaren Anna-Maria Blixt skrivit en bok som guide för arkitektens arbete.

Swerock investerar i en ny betongfabrik i Sundsvall som ska ersätta två äldre anläggningar på samma område. Fabriken planeras stå klar senhösten 2026 och ska ge dubbelt så hög kapacitet som dagens produktion. Satsningen görs i Birsta, där bolaget redan har betongverksamhet, och blir en av de största och mest moderna betongfabrikerna i regionen, enligt Swerock.