Lägsta pris har tappat sin politiska glans

Partierna är överens om att seriösa företag ska gynnas och oseriösa aktörer ska bort. Men bakom samsynen finns tydliga skillnader. Moderaterna talar om skattekronan och leverantörskontroll. Socialdemokraterna om arbetsvillkor, svartlistning och kortare kedjor. Sverigedemokraterna om kvalitet och livscykelkostnad. Miljöpartiet om klimat, kompetens och uppföljning under hela kontraktet.

Det handlar inte längre bara om vem som kan räkna lägst. Det handlar om vad det offentliga faktiskt premierar när miljardkontrakten delas ut.

Offentlig upphandling omfattar mycket stora belopp. Socialdemokraterna hänvisar i sitt svar till att staten, kommuner och regioner årligen upphandlar för omkring 1 000 miljarder kronor. Upphandlingsmyndighetens senaste statistik visar att annonserade upphandlingar 2024 hade ett uppskattat värde på 931 miljarder kronor.

För bygg- och samhällsbyggnadssektorn är detta avgörande. Skolor, vägar, vårdlokaler, VA-system, järnväg, broar och offentliga fastigheter passerar genom upphandlingssystemet.

Problemet är inte att pris vägs in. Det måste det göra. Problemet uppstår när priset blir så dominerande att beställaren underskattar risk, kvalitet, arbetsmiljö, leveransförmåga och framtida underhåll.

I byggprojekt kan ett lågt anbud snabbt bli dyrt om resultatet blir förseningar, tvister, brister eller svag kontroll av underentreprenörer.

Moderaterna börjar i kostnadseffektiviteten. Det offentliga ska få ut så mycket som möjligt av varje inbetald skattekrona. Upphandling beskrivs som en avvägning mellan pris, kvalitet och genomförandetid.

Partiet vill också att svenska aktörer ska ligga långt fram, både för arbetstillfällen och av säkerhetsskäl.

Det mest konkreta beskedet gäller kontrollen av leverantörer. Moderaterna hänvisar till regeringens förslag våren 2026 om att Bolagsverket ska ansvara för ett samlat register för offentlig upphandling. Syftet är att göra det lättare att kontrollera leverantörer och stoppa oseriösa aktörer från att vinna kontrakt.

Moderaternas linje är alltså inte att lägsta pris ska styra ensamt. Men svaret betonar främst leverantörskontroll, genomförandetid och skattekronans värde. Det är mindre tydligt vilka kvalitetskrav som faktiskt ska väga tyngre i själva utvärderingen.

Socialdemokraterna ser upphandlingen som ett politiskt verktyg för att skapa schyssta spelregler. Offentliga pengar ska inte bidra till osund konkurrens, dumpade villkor eller arbetslivskriminalitet.

Partiet lyfter de arbetsrättsliga villkor som införts i upphandlingslagstiftningen, där krav på lön, semester och arbetstid i nivå med kollektivavtal ska ställas i vissa upphandlingar när det är behövligt och över tröskelvärdena.

Men Socialdemokraterna vill gå längre.

De vill skärpa kraven för att minska risken att skattepengar går till kriminella företag. De vill ha noggrann uppföljning på statlig, regional och kommunal nivå. De vill att oseriösa och kriminella leverantörer ska kunna svartlistas. Och de vill införa en huvudregel om maximalt två underentreprenörsled i riskbranscher.

Det är det tydligaste strukturförslaget i svaren. Socialdemokraterna pekar ut de långa entreprenörskedjorna som en central risk för fusk, svag kontroll och osund konkurrens.

Partiet vill också ta bort kravet på LOU för allmännyttiga bostadsföretag. Motivet är att allmännyttan annars får högre kostnader än privata bostadsföretag, vilket enligt partiet bromsar byggandet av hyresrätter. Förslaget kan ge större flexibilitet, men väcker också frågor om konkurrens, insyn och likabehandling.

Sverigedemokraterna vill att upphandlingar i högre grad ska premiera kvalitet och långsiktig kostnadseffektivitet framför enbart lägsta pris.

Partiet nämner arbetsmiljö och säkerhet, efterlevnad av lagar och kollektivavtal, teknisk kvalitet, leverans- och underhållsförmåga samt långsiktig drift- och underhållsekonomi.

Det är en tydlig livscykellinje. En billig entreprenad är inte billig om den leder till höga driftkostnader, kort livslängd eller återkommande brister. För vägar, broar, skolor, vårdlokaler och VA-system kan underhållsekonomin vara minst lika viktig som byggkostnaden.

Sverigedemokraterna vill också göra det lättare för seriösa småföretag att delta i upphandlingar. Det är relevant i en marknad där stora kontrakt och tung administration ofta gynnar större aktörer.

Svaret anger tydligt vilka värden som bör väga tyngre än pris. Däremot är det mindre konkret om hur upphandlingsmodellerna ska ändras.

Miljöpartiet vill använda offentlig upphandling som ett verktyg för sund konkurrens. Partiet vill bort från en modell där oseriösa aktörer kan vinna genom att dumpa priser och kringgå regler.

Utöver pris vill MP att beställare i större utsträckning väger in arbetsmiljö, kollektivavtalsliknande villkor, kompetensförsörjning, klimatprestanda, leveranssäkerhet och dokumenterad förmåga att genomföra projekt med hög kvalitet.

Det viktigaste i svaret är betoningen på uppföljning. Det räcker inte att ställa krav i upphandlingen. De måste följas upp under hela kontraktstiden. En leverantör ska inte kunna vinna på höga ambitioner i anbudet och sedan leverera något annat i praktiken.

Det är en träffsäker poäng för byggsektorn. Krav utan uppföljning gynnar den som skriver bäst anbud. Krav med uppföljning gynnar den som faktiskt levererar.

Alla fyra partier vill gynna seriösa företag. Ingen försvarar en ren lägsta-pris-modell. Men skillnaderna är tydliga.

Moderaterna vill ha en kostnadsmedveten och kontrollerande beställare.

Socialdemokraterna vill ha en kravställande beställare som stoppar osund konkurrens, kortar kedjor och följer upp arbetsvillkor.

Sverigedemokraterna vill ha en beställare som väger in kvalitet, säkerhet och långsiktig driftsekonomi.

Miljöpartiet vill ha en beställare som styr mot kvalitet, klimat, kompetens och leverans – och följer upp kraven i praktiken.

Konflikten handlar alltså inte om huruvida pris ska spela roll. Den handlar om vad som ska väga tillräckligt tungt bredvid priset.

För seriösa företag är riktningen tydlig: det politiska trycket ökar mot mer kontroll, mer dokumentation och mindre tolerans för fusk.

Företag som kan visa ordning och reda, arbetsmiljö, teknisk kvalitet, klimatdata, leveransförmåga och långsiktig ekonomi får ett starkare case.

Men utvecklingen ställer också krav på beställarna. Det räcker inte att skriva bättre krav. Offentliga aktörer måste ha kompetens och resurser att utvärdera, kontrollera och följa upp dem.

Annars riskerar upphandlingen att fortsätta gynna den som är bäst på att formulera ett anbud – inte den som bygger bäst.