Krönika: “Mitt liv utan bil är inte utan fart”

Min allra första bil var en Volkswagen ”Bubbla” från 1963. En veteran redan då – 1995. Den var pärlemofärgad och behövde ofta springas igång. Man fick se till att parkera i nedförsbacke, lägga i friläge, låta bilen rulla och sen vrida på tändningen. Vips så var vi iväg.

Om det regnade och var mörkt blev det knepigare – batteriet klarade inte både ljus och vindrutetorkare. Man fick välja helt enkelt. Se ut eller bli sedd. Dessutom fick jag ösa bilen likt en båt efter häftigt regn. Den läckte in som ett såll och en våg av vatten sköljde från baksätet och fram mot förarplatsen.

Vår korta och intensiva kärleksrelation fick ett abrupt slut när ett hjul krängde av i farten någonstans mellan Malmö och Lomma. Där och då gjorde vi slut – jag och bubblan.

Men min kärlek till bilen, eller snarare bilkörandet, bara växte med åren. Helst ska det vara snabba bilar, med sportpaket, bra stereo och manuell växellåda – då leker livet!

Så för ett år sedan bytte jag radhuslivet med två biluppställningsplatser till stadsliv mitt i den medeltida stadskärnan i Lund. Jag rensade huset, ”döstädade” ut allt som inte fick plats i trerummaren. Och jag sålde bilen.
Min pensionerade Volvoägande far trodde inte sina öron. ”VA?! Ska du inte ha bil?” Det var ett oerhört konstigt beslut, tyckte han. Bil ”har man”, liksom.

Detta trots att den genomsnittliga svenska bilen enligt Trafikanalys endast används cirka 4 procent av tiden. Det betyder alltså att den står parkerad och oanvänd 96 procent av tiden. Varför tycker vi inte att det är konstigt?

Nu har det gått ett drygt bilfritt år och hur har det gått då?
Det är bara att konstatera – jag saknar den inte. Jag slipper hålla på med vinterdäck och agera på blinkande servicelampor. Jag sparar pengar också – ganska mycket.

Och aldrig mer stressen att leta parkering, och så slipper jag frustrationen när jag och P-vakten inte är överens om vad som är tillåten parkering.
Jag tar mig överallt, till fots, med cykel eller kollektivt. Ibland lånar jag bil av en kompis – och betalar gärna för det.

Enda gången jag saknar bilen är när jag har grejer som behöver köras till återvinningscentralen. Men det känns ju också helt sjukt att jag skulle behöva en bil för att köra min uttjänta stekpanna till återvinningen? Varför finns det inte fler mobila ÅVC:er mitt i städerna?

Jag läser i Skanskas senaste rapport ”Så vill vi bo 2035” att ”Hälften skulle sälja bilen om det finns bilpool i anslutning till bostaden.”
Det är inga roliga nyheter för den redan krisande bilbranschen. Men det är oerhört goda nyheter för klimatet.

Dessutom: det går att hyra väldigt mycket bil för en bråkdel av pengarna jag lade på att förvara en egen bil.

Så, om du blir omkörd av en medelålders blond kvinna bakom ratten, i en hyrd el-sportbil, med turbopaket och en sommarhit dunkande i högtalarna – då är det stor chans att det är jag.