Murbruk av lera tar stort steg

När Sveriges första tekniska specifikation för obränd lermurbruk, SIS/TS 28946:2025, nyligen publicerades, markerade det en viktig milstolpe för etableringen av jordbaserade byggmaterial i modern byggpraxis. Standarden definierar egenskaper, provningsmetoder och märkning för fabrikstillverkat lermurbruk, i första hand för inomhusbruk.

Men frågan inställer sig: hur förhåller sig detta svenska initiativ till internationella motsvarigheter? Och vilka erfarenheter från andra länder kan vägleda fortsatt utveckling i Sverige?

Tyskland är det tydligaste exemplet på en nation som hunnit långt i sitt arbete med standardisering av byggmaterial baserade på obränd lera. Där har flera DIN-standarder utvecklats under de senaste tio åren, bland annat DIN 18946, som reglerar just lermurbrukets egenskaper och användning.

Dessa standarder är djupt förankrade i tysk byggpraxis, där obränd lera sedan länge används även i bärande konstruktioner, ofta enligt riktlinjer i den branschgemensamma handboken Lehmbau Regeln. Standarden fungerar som både teknisk vägledning och juridiskt stöd för bygglovsprövning. Det tyska systemet visar att tydliga, tekniskt grundade regler kan skapa förtroende hos byggherrar, försäkringsgivare och myndigheter, något som i sin tur banar väg för ett bredare användande.

I Frankrike har organisationen Craterre spelat en central roll för både utbildning och teknikutveckling inom jordbyggande. Där används det nationella bedömningssystemet ATEx för att godkänna nya byggprodukter, inklusive lermaterial, i enskilda projekt. Det har möjliggjort användning även i moderna offentliga byggnader.

I Storbritannien, Nya Zeeland och Australien finns liknande exempel där obrända lerprodukter tillåts inom ramen för särskilda, ofta regionala, standarder och byggmanualer. I flera av dessa fall är lermurbruk fortfarande främst accepterat som icke-bärande inomhusmaterial eller inom restaureringsprojekt av kulturhistoriska byggnader.

Trots spridda exempel är det internationella standardiseringslandskapet för lermurbruk fortfarande splittrat. Det finns i nuläget ingen harmoniserad europeisk produktstandard, alltså en CE-grundande norm, för obrända lerbaserade murbruk. Det innebär att varje nation utvecklar sina egna krav, metoder och bedömningsgrunder. Den europeiska standarden EN 16572:2015 ger visserligen ett gemensamt terminologiskt ramverk för murbruk i kulturhistoriska sammanhang, men innehåller inga prestandakrav som skulle kunna ligga till grund för produktmärkning eller teknisk dimensionering i nya byggnader.

Den svenska specifikationen ligger därför i linje med hur många länder har valt att inleda sin reglering av obrända lermaterial: genom att fokusera på fabrikstillverkade produkter i kontrollerade inomhusmiljöer, där fuktpåverkan och bärförmåga inte är kritiska faktorer.

En av de tydligaste praktiska fördelarna som lyfts fram i samband med den nya svenska standarden är möjligheten att använda lermurbruk i cirkulära byggflöden, särskilt för att återbruka tegel och sten. Eftersom lermurbruk är reversibelt, det kan lösas upp med vatten utan att skada stenen, möjliggör det demontering och återanvändning utan stora materialförluster. Det gör materialet särskilt intressant i projekt där klimatpåverkan och återbruk står i fokus.

Men för att lermurbruk i framtiden ska kunna användas i fler typer av konstruktioner, och även utomhus, krävs mer än standardisering. Internationella erfarenheter visar att det också behövs fältdata, utbildningsinsatser och tydliga byggregler som möjliggör tillämpning i praktiken. Den tekniska hållfastheten i obränd lera är begränsad i jämförelse med cement- och kalkbruk, och fuktkänsligheten är högre, särskilt i kallt och fuktigt klimat.

Samtidigt har tester i Tyskland visat att rätt utförda konstruktioner med obränd lera kan klara både brandklassning och ljudisolering enligt moderna krav, något som också återges i svenska forskningsprojekt.

Det internationella perspektivet visar alltså att Sverige inte är ensamt. Men också att framgångsrik integrering av lermurbruk i modern byggpraxis förutsätter mer än enskilda standarder. De tyska standarderna, de franska certifieringsvägarna och de nyzeeländska byggmanualerna pekar alla mot vikten av ett ekosystem av regler, kunskap och praxis. Sverige har nu tagit ett första formellt steg.

Om obränd lera ska etablera sig som ett funktionellt och accepterat byggmaterial krävs nästa steg: praktisk tillämpning i referensprojekt, verifierad prestanda och fortsatt regelutveckling. Det är först då materialet kan ta steget från potential till faktisk konkurrenskraft.