Krönika: ”Vem bygger Sverige när det krisar?”

Vårt land är sårbart. Det har inte minst den senaste tidens väderkaos visat. Det behövs inte särskilt mycket för att rubba infrastrukturen i grunden. Bandvagnar kallas in, tåg ställs in och vi uppmanas att stanna hemma, vara kvar i soffmyset lite till. Vi har sett det förr.

Samtidigt pågår febril aktivitet på andra håll. Trumps gäng hade knappt hunnit sprida bilderna på tillfångatagandet av Venezuelas president Maduro innan en helt annan bild sände chockvågor genom Europa: Grönland insvept i en amerikansk flagga, flankerad av ett enda ord: ”Soon”. Bakom publiceringen stod Katie Miller, nära följeslagare i Trumpkretsen.
Danmark svarade i mycket tydliga ordalag: ”Grönland är inte till salu”, och kallade samtidigt till krismöte.

Vad är det som sker?

Min goda vän H har uppnått den aktningsvärda åldern av 100 år. Han hör irriterande dåligt, men har i övrigt utmärkt koll på läget. Det går inte en dag utan att han ser Rapport klockan 19.30.
Vi pratar ofta om världsläget. Nyligen sa han: ”Tänk, jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva detta” och syftade på de nya turerna kring det danska territoriet. Mycket har han hört och sett – men detta?

Vi kan inte vänta längre nu. Bygg- och beredskapslagstiftningen som ska stärka Sveriges förmåga att bygga, reparera och återställa samhällsviktig infrastruktur i tider av kris och krig avvecklades 2007. I nästan två decennier har vi varit utan.
Den nya upplagan har utretts och snurrar nu på remiss. ”Fortsatt beredningsarbete pågår” är beskedet.

Kommer vi att få se ny lagstiftning under 2026?
I så fall är det inte en dag för tidigt.

Sveriges inträde i Nato har skruvat upp tempot och behovet av samordning. Förstärkning av väg, järnväg, hamnar och flygplatser är av avgörande betydelse – inte minst för att kunna ta emot och förflytta allierade styrkor och materiel. Fortifikationsverket bygger också i en omfattning Sverige inte sett i modern tid, med investeringar i mångmiljardklassen i ny- och ombyggnation av militär infrastruktur, skyddade anläggningar och förstärkning av befintliga fastigheter.

Parallellt växlar staten upp satsningarna på väg och järnväg – inte bara för att hantera underhållsskulden och skapa tillväxt, utan för att säkra logistik, transporter och redundans i kris och krig.

För bygg- och anläggningsbranschen innebär detta välkomna möjligheter: fler uppdrag, längre orderböcker och en tydligare statlig beställarroll. Men också ett helt nytt ansvar.

Är branschen förberedd för detta?

Hur många av Sveriges byggbolag har en tydlig bild av vad som gäller kring krigsplacering, personalberedskap och maskinpark? Vad händer om nyckelpersoner kallas in, om maskiner tas i anspråk eller om bränsle, material och transporter prioriteras om i ett skärpt läge?

Det här är frågor som måste besvaras.

Igår intervjuade jag en maskinentreprenör som bestämt sig för att göra läxan. ”Vi ska inte stå sist i ledet om kriget kommer, utan först”, sade han – och beskrev beredskapsförberedelser som både affärsstrategi och omsorg om personalen.
”Har vi ställt om och kan använda våra maskiner i händelse av krig är risken mindre att de konfiskeras, och risken mindre att vår personal kallas in. Jag vill att de ska kunna fortsätta göra ungefär det de gör i dag, fast under svårare förhållanden – och ändå kunna gå hem till sina familjer efter arbetsdagens slut.”

Ungefär så sade han. Det lät både klokt och omtänksamt. Och samtidigt overkligt.

Men vi måste våga tänka tanken hela vägen. Ingen har rätt att sitta med armarna i kors. Och samtidigt – vem ska göra alla jobben?

Kompetensförsörjningen var ansträngd redan innan säkerhetsläget förändrades. Nu talas det om att bättre konjunktur kanske äntligen är på gång. Det är positivt, men innebär också att konkurrensen om personal hårdnar ytterligare. Bygg- och fastighetssektorn slåss om samma ingenjörer, anläggningsarbetare, projektledare och tekniska specialister som energiindustrin, försvarsindustrin, industriprojekt och techsektorn. Lägg därtill krav på säkerhetsklassning – och rekryteringsbasen krymper snabbt.

Kompetensförsörjningen är en flaskhals som måste tas på betydligt större allvar.

Under 2026 kommer vi på ByggFramtid att följa beredskapsfrågorna nära: hur lagstiftningen utvecklas, hur myndigheter och näringsliv samverkar – och hur bygg- och anläggningsbranschen rustar sig för ett förändrat säkerhetsläge. Det här är inte en sidofråga. Det är en av de stora framtidsfrågorna för samhällsbyggandet.

Har du tankar, erfarenheter eller exempel på hur beredskap, försvar och bygg möts i praktiken? Hör gärna av dig. Den här diskussionen behöver fler röster – och den behöver föras nu.

//Cecilia Nebel, chefredaktör ByggFramtid