
Den här veckan har varit tuff. Jag har sedan förra veckan kört en kollegas bil. Det är en trevlig bil men jämfört med min är den väldigt tungstyrd (min har en superlätt elstyrning, kollegans bil har vanlig servo). Det här plus en del ovana funktioner som har gjort att jag har fått klättra betydligt mer på bilen har gjort att mina redan ansträngda muskler mår ännu sämre.
För att skoja till det ännu mer så blev det 12,5 timmes jobb i måndags och jag kom hem en kvart innan jag behövde sova. Jag har ont delvis pga jobbet men vill inte byta jobb så jag brukar försöka undvika övertid i början av veckan eftersom det blir tufft att orka hela annars. Bättre att jobba över senare i veckan så kan man hämta sig på helgen.

Lägger man därtill sömnbrist för att man helt enkelt inte hinner sova tillräckligt så är det som upplagt för en tuff vecka. Som väntat fick jag mer ont och sov både dåligt och för få timmar. Som tur var fick jag i alla fall tillbaka min bil på torsdagen. Den har varit på lackering och den blev jättefin! Enda trista är ångesten över att jag nog inte kommer kunna hålla den vit så länge eftersom jag inte klarar att tvätta själv. Att lämna in så att någon annan tvättar kostar 3500 kr så det gör man inte så ofta.
Torsdagen började rejält stressigt eftersom mitt förarkort till färdskrivaren var spårlöst borta. Efter en stunds letande så körde jag ändå, med en ilsken färdskrivare som påpekade i tid och otid att inte kortet satt i. Man får undantagsvis köra utan kort men ska då skriva ut en remsa där man mycket noga redogör för dagens aktiviteter såsom körning, vila och “annat arbete”. Kortet hittades senare där jag parkerar, skönt!
Torsdagen avslutades hos kiropraktorn jag går hos sedan flera år tillbaka. Då var jag helt slut både mentalt och i kroppen och det märktes på behandlingen också, inte kul.
Man kan fråga sig varför jag inte sjukskriver mig när jag blir så här dålig. Jag vill inte “vika ner mig”, jag har mer eller mindre ont nästan jämt så det blir inte hållbart om jag ska sjukskriva mig. Sedan har jag väl ärvt både muskelproblemen och en rejäl dos envishet av mamma, pliktkänslan också. I just denna vecka fall borde jag i alla fall stannat hemma dagen efter kiropraktorns behandling men nu blev det jobb ändå.
Sedan kan man kanske tycka att jag borde jobba med något annat eftersom jag får ont av jobbet men det är inte jobbet som är orsaken till värken och jag blir inte heller varaktigt sämre av det. De flesta som har träffat mig vet dessutom att jag har ett visst intresse för betongen och älskar mitt jobb. Än så länge är det för det allra mesta värt det.
Dessutom, de flesta av mina kollegor som har jobbat ett tag har ont någonstans. Artros, förslitningar och kroppar som helt enkelt är slut. Jobba måste ju de flesta av oss så då får man vara glad om man har ett jobb man tycker om.
Sammanfattat: Skitvecka men bilen blev fin!

Varbergs nya stationshus och Svenska Reseterminaler får pris på Railway Station Awards 2025. Fokus ligger på design, funktion och hållbarhet.

Det pratas ju om AI överallt just nu, så jag tänkte testa något: jag bad ChatGPT beskriva hur en dag i livet som betongbilschaufför ser ut. Resultatet? Förvånansvärt bra – nästan så jag blev imponerad. Den fick till både känslan, stressen och stoltheten i jobbet. Bara en liten detalj missade den (vi tvättar faktiskt inte trumman mellan varje lass). Resten? Spot on. Men lugn bara – Betongbruden skriver fortfarande själv.

Efter ett historiskt svagt 2024, med en nedgång på 14 procent i den svenska byggproduktionen, syns nu tydliga tecken på stabilisering. Det visar Veidekkes färska marknadsrapport för Skandinavien 2025–2027. Företaget spår att nedgången planar ut under 2025, då produktionen minskar med mer modesta 3 procent. Därefter väntas återhämtningen ta fart: tillväxten beräknas till 7 procent under 2026 och 4 procent 2027. Prognoserna är något lägre än de som presenterades i våras, men fortfarande tydligt positiva.