När GPS:en är på skämthumör

När jag började köra lastbil så hade vi inte GPS i bilarna på det sätt som vi har idag utan man körde efter kartboken. För mig som inte hade kört i Stockholms centralare delar ens med personbil var det en utmaning att samtidigt som jag med nytaget lastbilskort övade på egen hand med lastbilen dessutom försöka hitta vart jag skulle.

Oftast hade jag förberett innan jag började färden genom att kolla på kartan och göra noteringar på ett papper till exempel “Sveavägen, tredje vänster”. Då visste jag att jag efter att ha kört in på Sveavägen skulle jag ta tredje vänster osv.

Med tiden blev GPS en självklarhet i bilen men det betyder inte att det var något odelat positivt. Jag har fått köra en del klart spännande vägar när GPS:en har visat in mig och lastbilen på mindre lämpliga vägar.

Häromveckan hade jag en sådan körning ut på Värmdö. Jag körde i ett villaområde och såg att jag var nära mål. Då plötsligt säger GPS att jag ska svänga in på en riktigt liten gata. Jag tvekar och tror först att det är en gång/cykelväg men ser att det faktiskt sitter en skylt med gatans namn där så jag bestämmer mig för att prova.

När jag kör in tänker jag att det kanske inte var en så bra idé, gatan svänger litegrann och på vänster sida är det fullt av grönska och på högra sidan har jag bergknallar som går ända ut till asfalten. När jag har kommit en bit in får jag syn på en parkerad bil som tar upp nästan hela vägen. Som tur är backar den ut och försvinner.

För att ta mig fram måste jag hålla mig så långt till vänster som det bara går, jag får lyfta bort grenar från sidospeglarna samtidigt som jag med några millimeter tillgodo passerar kanten på bergknallen med bakhjulen.

Till slut har jag ålat mig igenom pyttegatan och kommer ut på andra sidan bara för att upptäcka att den där lilla avstickaren verkar ha varit helt onödig. Muttrar högt till GPS att “vad var det där bra för?”

Ett par dagar senare långt ute vid Stavsnäs är det dags igen. Då säger GPS att jag ska köra in på “Skäretvägen”. Jag borde kanske ha anat oråd när vägen ifråga var två hjulspår med gräs i mitten och den hade en hemmasnickrad skylt men jag har kört på så många märkliga ställen så jag fortsatte.

Efter kanske 300 meter hävdar GPS att vi ska ta snett vänster, haken är att där är det en skogsväg (utan hjulspår) med en bom framför så jag fortsätter följa vägen. Tycker ändå att jag ser lastbilsspår och tänker att då borde jag ju vara rätt.

Till slut kommer jag fram till en tennisbana och en gräsparkering vid en fin liten vik. Inte rätt alltså. Vänder försiktigt mina 26 ton på gräsparkeringen medan jag hoppas att jag inte kör fast. Lite märken blev det efter hjulen men inte något allvarligt. Passar på att kolla med kunden vart tusan jag ska. Redo att köra tillbaka ser jag att det kommer en man gående och tänker fan också, nu blir det skäll.

Den där vägen är inte byggd för de vikter vi har och den är inte ens bred nog, så här och där lämnar vi märken och riskerar att trycka sönder vägtrummor. Tyvärr är det inte alla som har förståelse för att misstag kan ske, den här mannen var dock av det vettiga slaget och började med att skoja om att de inte behövde mer betong, de hade gjutit färdigt.

Sedan sade han att det hade varit en bil till där före mig. Jag förklarade läget och bad om ursäkt och då frågade han om jag visste vart jag skulle nu. Därefter åkte jag ut till den asfalterade vägen och körde in till bygget, fågelvägen ett stenkast ifrån där jag var. Tänk vad många fina små vägar man har fått uppleva sedan man började köra lastbil!