Silfwerbrand d ä!

Carl-Helmer Silfwerbrand gick bort åtta dagar före sin 100-årsdag nu i april!

Min pappa, Carl-Helmer Silfwerbrand, gick bort åtta dagar före sin 100-årsdag nu i april. Det ger mig en anledning till flera reflexioner, om både pappa och mig själv. Carl-Helmer föddes i Umeå 1922 men redan efter ett par år flyttade den stora familjen (CH hade fem äldre systrar) till Stockholm och Kungsholmen. Han växte upp under mellankrigstiden och var 17 år då andra världskriget startade. Pappa har berättat att han hade ett par klasskamrater som var nazister och till och med klädde sig som sådana. Men han har också berättat att hans historielärare, professor Bernhard Tarschys, satte dem på plats på ett elegant sätt.

Carl-Helmer tog studenten på reallinjen vid Nya Elementar 1941 och som de flesta i hans generation följde en lång militärtjänstgöring, i hans fall bland annat i Tornedalen där det flera gånger var dramatiskt. Han avancerade till kapten i ingenjörstrupperna och Väg- och vattenbyggnadskåren.

Två år efter krigsslutet blev Carl-Helmer civilingenjör på väg & vatten vid KTH. Han tillbringade nästan hela sitt fyra decennier långa yrkesliv på Stockholms Gatukontor som överingenjör och i ledande befattningar. Han konstruerade ett flertal temporära konstruktioner. Stockholm förändrades mycket under den här tiden och Gatukontoret var framgångsrikt som både beställare och entreprenör i egen regi.

Exempel på stora projekt är tunnelbanebygget under Norrström och fortsättningen under Norrmalm, viadukterna på Tegelbacken och Essingeleden. Carl-Helmer var en kreativ problemlösare och använde till exempel frysteknik för tunnelbanebyggande vid Tegelbacken 60 år före Hallandsåsen.

Andra ovanliga tekniker som användes för tunnelbanebygget var sänktunnlar och tryckluftskassuner. Vid ett tillfälle 1953 uppstod en läcka i kassunen varvid lufttrycket sjönk mot den gräns som skulle ge kollaps. Carl-Helmer såg en fontän springa fram och förstod vad som kunde ske. Han tog sig snabbt ned i kassunen där byggnadsarbetarna till sist lyckades täta läckaget och katastrofen kunde förhindras. Efter tunnelbanebygget blev dramatiken i Carl-Helmers yrkesliv mer sällsynt. Almstiden 1971 är ett undantag. Om pappas roll där har jag berättat på annan plats.

Inte bara pappa utan också min farfar Petrus var väg- och vattenbyggare från KTH. Han blev civilingenjör strax efter förra sekelskiftet och var kurskamrat med Ivar Kreuger. Men därefter gick de skilda vägar. Petrus deltog först i byggnationen av Inlandsbanan, fortsatte sedan som flottledsbyggare (en numera utdöd gren av väg- och vattenbyggnadskonsten) för att tillbringa den senare delen av sin yrkeskarriär på Domänverket.

När jag gick i gymnasiet funderade jag länge på vilken utbildning jag skulle välja. Inte kunde jag välja densamma som pappa och farfar, det vore ju för fantasilöst och enkelspårigt. Men sedan ändrade jag mig: Varför skulle jag inte kunna bli V-byggare bara för att pappa var det? Och det valet har jag aldrig ångrat.

Pappas och mina vägar korsades också en gång i början av min karriär. Pappa var ansvarig för Stockholms brounderhåll och mitt doktorandprojekt handlade om broreparationer. Gatukontoret tillhandahöll provkroppar från gamla Skurubron och Carl-Helmer deltog i åtminstone ett referensgruppsmöte. Pappa gick i pension samma år (1987) som jag disputerade och fick därefter 35 goda år som pensionär. Då odlade han helt andra intressen.