Olle den snåle!

Jag minns Olle. Född på Lexe i Gävles utkant i början av 1930-talet eller något tidigare. Han blev murare som sin far, vilket var vanligt på den tiden, eftersom man måste ha kontakter för att få bra betalda jobb. Murarskrået var högt ansett och murarna var eftertraktade.

När han blev lite äldre kom han till BPA Byggservice, där det var lite lugnare.
Olle var en mycket skicklig yrkesman och en omtyckt arbetskamrat, men han hade sina egenheter. Han var förtjust i sprit, snål, socialdemokrat och hatade orättvisa och lätt att lura. Han skojade även själv en hel del med oss andra.

Dessutom var han väldigt kort, han hade alltid gråvita midjebyxor, och när han hängde dom på dörrhandtaget så nådde de inte ner till golvet. Han hade nästan aldrig en vanlig matdosa utan en gammal glasflaska med skruvkork som han hade soppa i, en hårdbrödsmörgås och en kaffetermos.

Han var en duktig historieberättare och forskade även flitigt på Tolvforsbruks historia vilket han ofta berättade om. Han skrev även i lokaltidningen om bruket.

Man drev ju ofta med Olle för hans snålhet och en gång hittade vi en rulle med små nummerlappar, sådana som fanns på apoteket förr. Vi tog några och gick över gatan till ett café, visade för expediten och sa att vi skulle skoja med en arbetskamrat. Vi betalade i förväg för fikat och sa att vi kommer senare och lämnar fram lapparna så det ser ut som att vi får fikat gratis- Men han kommer inte att ha någon lapp så han får betala.

Okej sagt och gjort. Vi såg till att två gick före Olle till kassan och en efter honom. Effekten blev som vi önskade, han reagerade direkt både mot cafét och oss. Vi sade att vår chef Danne hade gett oss lapparna och att vi undrade varför han inte fått någon. Han ringde naturligtvis till Danne och skällde men förstod snart att han blivit lurad.

En annan gång fick vi reda på att han hade en femkrona i fickan. Någon av oss hade varit på systemet och köpt starköl och nämner att de hade rea på starköl som datumet hade gått ut på. Nu sålde de ölen för fem kronor kr styck. Olle stack ju förstås direkt dit. Men öl för fem kronor fick han förstås inte.

Men han kunde själv också, ibland smög han in i arbetsboden innan vi kom in och åt matdosan kl. 9 och flyttade om dosorna i värmeskåpet. Då blev det ett väldigt liv om vem som hade vad i dosorna. Andra gånger kunde han vrida ner eller upp termostaten. Själv drabbades han inte för han hade ju sin byxvarma soppa i en strumpa i matväskan.

En annan händelse som fick stort genomslag även i lokaltidningen och som präglade Olles känsla för rättvisa och hederlighet var när vi renoverade översta våningen i förvaltningshuset. BPA fick ju förstås jobbet för både kommunen och BPA styrdes och ägdes av sossarna. I det stora femvåningshusets entré fanns det två hissar och pampiga trappor i marmor. Vi fick ha matsal och omklädning i källaren vilket innebar att vi byggjobbare fick åka hissen upp till översta våningen ett flertal gånger om dagen.

Efter att vi varit där några veckor blev det stopp på hissåkandet, någon av sossekommunalråden tyckte inte att vi som arbetsklädda och skitiga skulle få åka hiss. Istället skulle vi gå i trapporna i andra änden av huset ungefär 100 meter bort.

Olle reagerade direkt, ringde facket och sa att nu är de en vild strejk i kommunhuset av BPA-anställda. Byggnads lokale ordförande kom, chefen våran kom, högsta hönset i sossepartiet och lokaltidningen kom- Alltså “borgarblaskan” (Gefle Dagblad), Arbetarbladet som var sosseägt tog inte upp händelsen.

Olle var strejkledare, han avslutade sitt anförande med att säga: “Jag är socialdemokrat och det är jag stolt över, men jag är inte stolt över alla socialdemokrater!”. Han applåderades av alla. Allt slutade med att kommunen fick sätta upp en bygghiss på utsidan så vi kunde åka upp i den.