I stadsdelen Sätra i Gävle, det var i början på 1970-talet, var vårt snickarlag upptagna med att bygga ett ålderdomshem på fem våningar ovan mark. En kille som hette Tord och jag jobbade där tillsammans. Kranföraren hette Knut men kallades förstås för Knutte, han var absolut en av dom bästa kranförararna i Gävle. Han fick aldrig gung på lyften, vilket ju kunde vara farligt speciellt på ett valv.
Han var dessutom lugn, påhittig och full av rackartyg. Men också väldigt trevlig. Vi snickare som var på valvet för formsättning hade en verktygslåda anpassad för detta ändamål. Den var avlång, cirka 20 centimeter bred, sidorna var 15 centimeter höga och 70 centimeter långa, gavlarna 10 centimeter högre än sidorna. Sedan var de en rundstav mellan gavlarna så man kunde bära den.
Denna kunde Knutte ta med krankroken på mitten och lyfta när man inte märkte det. Själv kunde han stå på 15 meters avstånd och göra det. Sen lyfte han den en tre meter upp och lät den vara där tills man saknade den. Då måste man säga: “Snälla, fina farbror Knut kan jag få min valvlåda?” Ibland flera gånger om han var på de humöret.
Ibland kunde han köra den tunga krankroken en decimeter ovanför ens huvud när man stod på knä och spika formluckor. Då slog man huvudet i den när man reste sig, det gjorde ont.
Jag minns en dag när han var riktigt i tagen. Han skulle gjuta efter lunchen halv två och skulle hålla på med det till framåt fem-, sex-tiden. Han och gjutargänget skulle skåfta alltså, fast vi gick ju hem fyra.
Vi hade en halvtimmes lunch så strax innan klockan ett brottade Tord och jag ner Knutte på valvet och spikade fast hans ytterrock inklusive armarna i valvet. Sen gick vi och åt. Knutte fick ligga och skrika en halvtimme, och ingen mat fick han förrän han kom hem. Men vi blev kompisar ändå.
De fanns en reservkranförare där, han hette Harry och hoppade in ibland. Annars var han en allt-i-allo. En gång när Harry skulle gå på dass och Knutte fick reda på det så tog han chansen. Dasset var som ett utedass i trä drygt en gånger en meter med en stålram och en ögla en bit ovan taket, för att kunna lossa, lasta och flytta det från bygge till bygge. Kommunens renhållning ställde dit en bajstunna och dom skötte också tömningen.
Knutte såg Harry gå in i dasset från valvet fyra våningar upp och körde krankroken genom öglan på dasset och lyfte med Harry i. Harry skrek och svor, bajstunnan stod kvar på backen och vi fick roligt som bara den. Men han lyfte inte dasset mer än en meter och ställde raskt tillbaka det på exakt samma ställe.
Harry tränade på detta och efter några veckor kunde han göra likadant. Ingen på bygget vågade då gå på detta dass, ifall man skulle ha haft nått otalt med någon av kranförarna.
Kan vi nöja oss med 21 grader hemma – för klimatets skull? HSB Living Lab undersöker hur smart kommunikation kan göra det svala valet till det självklara valet för både plånboken och planeten.
Forskare vid South China University har utvecklat och undersökt en cementlösning, kallad LC³, kalkstens-kalcinerad lera-cement, som kan minska koldioxidutsläpp och energiförbrukning inom cementindustrin.
Den franske arkitekten Laurent Fournier har gjort sig känd för sitt innovativa arbete med naturliga och lokala material som bambu, kalksten och lera. Han har baserat sitt liv och arbete i Kolkata, Indien, där han sedan 1993 utvecklat en arkitekturstil som både hedrar traditionella byggmetoder och möter moderna krav på hållbarhet och komfort.