#07 – Se potential före problem

Jag svor, sparkade undan stenjäveln och gick in.

Där kämpade kaffebryggaren med någon vätska som närmast kunde jämföras med asfalt. Blöta varseljackor hängde över stolarna och vid bordets kortända satt den nye killen.

Han hade bara varit hos oss några dagar.

Han kom alltid i tid och gjorde det han skulle.

Där och då så pratade ungefär lika mycket som brandsläckaren i bygghissen.

Jag varken fattade det eller reflekterade över det då, men runt bordet hade domen redan börjat falla.

”Han är svår att läsa den där.”

”Valpen känns lite passiv, va?”

”Den der får vi nog hålla koll på.”

Ingen sa något särskilt elakt. Det behövs inte på ett bygge. En halv mening, två höjda ögonbryn och en tre-timmars Grov Lös på kantelementet senare, kan en människa ha fått en etikett som sitter hårdare än Hilti HIT.

Vi hade sett något som låg lite i vägen och vår första impuls var ungefär densamma som min ute på gården.

Sparka undan skiten.

Den morgonen gick vi igenom dagens jobb.

Folk pratade i mun på varandra som vanligt och när vi nästan var klara tittade jag på den nye killen.

”Du har varit tyst hela genomgången. Vad ser du som vi andra har missat?”

Han tittade på mig och sedan på ritnningen.

”Om vi lägger materialet där kommer lastbilen inte förbi när grävaren börjar. Då får vi flytta det flera gånger.”

Tyst.

Inte den obekväma tystnaden utan fden andra sorten.

Den som uppstår när någon precis sagt något irriterande klokt och resten behöver några sekunder för att låtsas att de redan tänkt samma sak.

Vi flyttade upplaget på ritningen.

Stenen hade knappast blivit en diamant på trettio sekunder men någon hade borstat bort lite damm.

Det är egentligen hela principen:

Inte istället för problemen utan Före.

För att börjar vi med att bestämma vad en människa saknar börjar vi också leta efter bevis på att vi har rätt.

Tystnad blir ointresse.

En fråga blir osäkerhet.

Ett misstag blir ännu en spricka.

Men börjar vi istället med fråganvarför eller vad kan finnas här? händer något.

Då kan tystnad vara eftertanke.

Frågan kan vara nyfikenhet.

Och misstaget kan vara precis det som behövs för att människan ska lära sig nästa steg.

Några veckor senare körde vi fast i planeringen.

Leveranser låg för tätt. En maskin behövde flyttas och alla hade varsin uppfattning om vems fel det var.

Det sista hade vi naturligtvis löst långt innan vi löste själva problemet.

Den nye killen stod vid whiteboarden och väntade ut oss.

Sedan tog han pennan och ritade samtidigt som han förklarade ”Om vi börjar bakifrån här, frigör vi ytan före lunch. Då kommer maskinen åt och den sena leveransen spelar ingen roll.”

Tre pilar och en portionssnus.

Inget säljsnack.

Ingen teater.

Bara en lösning.

Det vi först hade tolkat som passivitet visade sig vara ett lugn som smittade av sig.

Han blev kvar och idag leder han människor.

Inte genom att bli någon annan, utan genom att bli bättre på det som redan fanns där.

Det där har lärt mig något.

Potential är sällan något man stoppar in i en människa.

Den finns ofta redan där.

Bakom ovana, bakom försiktighet och kanske FRAMFÖRALLT, bakom dåliga erfarenheter.

Vår uppgift är inte att tillverka diamanten.

Vår uppgift är att inte kasta bort stenen innan vi tittat ordentligt.

Jag önskar att jag kunde säga att jag alltid varit bra på det här.

Det hade varit en fin historia men också en lögn.

Jag har dömt människor för snabbt.

Blandat ihop självförtroende med kompetens.

Tystnad med brist på driv.

Blivit imponerad av människor som låtit färdiga och missat människor som fortfarande höll på att bli det.

Kanske är vi extra bra på det i byggbranschen.

Vi tränas trots allt varje dag i att hitta fel.

Sprickor.

Sättningar.

Fel mått.

Risker.

Allt som kan gå åt helvete före lunch.

Det är en fantastisk egenskap när vi granskar konstruktioner.

Den är betydligt sämre när vi granskar människor.

Strax efter allting med upplagsproblematiken, bad jag samma kille att hålla i arbetsgenomgången en morgon.

Han tittade på mig som om jag bett honom sjunga nationalsången från taket på byggboden.

”Jag?”

”Ja. Du. Jag sitter bredvid.”

Första gången gick sådär.

Han tappade ordningen, missade en leverans och lät en mer rutinerad kollega prata över honom.

Jag satt på verkligen händerna för att inte ta över.

Det är för övrigt en underskattad ledarskapsmetod när man, som jag, har en mun som ibland anländer till lösningen före resten av kroppen.

Efteråt tog vi en kaffe och han fråga de mig ”Vad tyckte du?”

”Vad tyckte du själv?” svarade jag.

Han visste EXAKT vad som gått fel.

Nästa gång han körde genomgången så hade han löst det.

Det är ofta så odramatiskt ledarskap ser ut.

Ge någon verkligt ansvar.

Men inte ensamt ansvar.

Stå nära nog för att fånga.

Långt bort nog för att låta personen hitta balansen själv.

Och med risk för att bli tjatig, där någonstans tänker jag på mina barn när de lärde sig cykla.

Ett litet barn på en cykel som plötsligt ser dubbelt så stor ut som den gjorde i butiken.

Hjälmen lite snett och white knuckles runt styret.

Ena foten på pedalen och den andra på någon form av egen expedition.

Jag springer bakom med handen under sadeln.

”Släpp inte, släpp inte!”

”Jag släpper inte.”

Vilket, rent tekniskt, inte alltid är helt sant…

För ibland, eller kanske oftast om jag skall vara ärlig, hade jag redan släppt för länge sedan.

Barnet vinglar fram utan att veta att det faktiskt bär sig självt.

Tänk om jag då hade sprungit bredvid och skrikit:

”STYRET ÄR SNETT!”

”NU TAPPADE DU BALANSEN IGEN!”

”DET DÄR TRAMPTAGET HÖLL FAKTISKT GANSKA LÅG KVALITET!”

Det hade varit helt jävla hål I huvudet.

Jag ser ju allt det där.

Det vinglande framhjulet.

Det böjda knät.

Busken som närmar sig med oroväckande fart.

Men jag ser något mer.

Jag ser barnet tio meter längre fram och jag springer strax bakom.

Beredd att fånga men utan att hålla fast.

Och sedan händer det.

Barnet tittar bakåt.

Upptäcker avståndet mellan oss.

Och skriker:

”JAG KAN!”

Fan, den känslan alltså. Sjukaste!

Där tror jag att mycket av ledarskapet bor utan art man fattar det själv.

Att se en människa några meter längre fram än hon själv gör.

Att ge stöd utan att stjäla balansen.

Att våga släppa utan att försvinna.

Den som vinglar saknar inte potential.

Den håller på att lära sig den.

Den grå stenen från morgonen utanför byggboden?

På väg ut tog jag upp den och lade den på fönsterbrädan.

Inte för att jag visste att den var en diamant.

Jag är ingen geolog.

Före första kaffet är jag knappt kvalificerad att skilja makadam från müsli.

Jag sparade den som en påminnelse.

Om den tyste killen längst ut vid bordet.

Om barnet som vinglar innan det skriker ”JAG KAN!”

Och om hur förbannat lätt det är att sparka undan det vi ännu inte förstått.

Så nästa gång du hittar en sten i gruset?

Sparka undan den om du vill.

Men nästa gång du möter en människa…

Titta en gång till först.

För problem visar kanske var en människa står idag.

Potential visar vem hon kan bli imorgon.