#04 – Energi investeras där den gör nytta

Idag vet jag bättre.

Det spelar ingen roll hur bra du är på schack om du spelar mot en färgblind duva!

Förr eller senare välter den pjäserna, skiter på brädet och promenerar därifrån.

Rak i nacken som om den just blivit världsmästare.

Min fru brukar påminna mig om att jag fortfarande inte riktigt har lärt mig det där.

Och hon har förmodligen rätt.

För jag har alltid haft svårt att släppa taget.

Jag har trott att lite mer tid, lite mer vilja…

Lite mer energi skulle lösa det mesta.

Och ibland gör det faktiskt det men lååångt ifrån alltid.

Det tog mig många år att förstå att energi fungerar ungefär som pengar.

Du kan investera den eller slösa bort den.

Skillnaden syns sällan första dagen.

Men den blir brutalt tydlig över tid.

Ändå gör vi samma misstag om och om igen.

Vi bränner dyrbar energi på bilisten som kör som en idiot.

På människan i tv-rutan som vi ändå aldrig kommer träffa.

På konflikter där ingen egentligen vill förstå den andra.

På människor som redan har bestämt sig.

Och på rädslor som med största sannolikhet aldrig kommer att bli verklighet.

Sedan kommer vi hem.

Sjunker ner i soffan.

Och undrar varför tanken är tom innan veckan ens är slut.

Det är egentligen ganska enkelt.

Vi har stått och eldat med diesel för att få värme på fel bygge.

Vad principen egentligen betyder

När jag säger att energi ska investeras där den gör nytta menar jag inte att vi ska ge upp eller sluta bry oss.

Precis tvärtom.

Jag menar att vi ska bry oss så mycket att vi blir betydligt mer noggranna med vart vi lägger vår energi.

För verkligheten är obekväm.

Alla människor vill inte bli hjälpta.

Alla projekt är inte värda att rädda.

Alla relationer går inte att laga.

Och alla diskussioner leder inte framåt.

Jag brukade tro att varje problem behövde min energi.

Idag vet jag bättre.

Försök att fylla ett badkar utan bottenplugg någon gång.

Det spelar ingen roll hur hårt du vrider upp kranen.

Hur rent vattnet är eller hur länge du står där.

Vattennivån stiger aldrig.

Det är först när man accepterar att bottenpluggen saknas som man kan sluta slösa vatten och börja fylla nästa kar istället.

Jag trodde länge att styrka handlade om att aldrig ge upp.

Idag tror jag att styrka oftare handlar om att veta när man ska sluta hälla vatten i fel kar.

Inte för att man bryr sig mindre.

Utan för att man vill göra större skillnad.

Energi fungerar precis så.

Den gör störst nytta när människor drar åt samma håll.

När viljan finns och är resmålet är tydligt och inyte förhandlingsbart längre.

Då kan ett bygglag flytta berg.

Men springer halva gänget runt med en regel på axeln och undrar varför de ens är där…

…då spelar det ingen roll hur mycket energi man tillför.

Man kommer ändå ingenstans.

Under många år hade jag en nästan löjlig tro på att allt gick att lösa.

Och ärligt talat… jag har nog fortfarande lite av den sjukdomen kvar.

Jag kan fortfarande titta på ett företag som går på knäna och tänka:

“Det här kan bli hur bra som helst.”

Jag ser möjligheter långt innan jag ser problemen.

Ibland är det en av mina största styrkor.

Ibland är det min största svaghet.

Jag tänker särskilt på en period då jag investerade enorma mängder tid, energi och hjärta i ett bolag.

När jag tittade på det såg jag inte bolaget som det var.

Jag såg bolaget det skulle kunna bli.

Jag såg ett bolag som kunde förändra en hel bransch.

Problemet var bara att jag verkade vara den ende som såg den filmen.

Vi satt på möten där alla sa samma sak.

“Vi måste framåt.”

“Vi måste tänka nytt.”

“Vi måste bli bättre.”

Det lät fantastiskt ända tills mötet var slut.

För då ville de flesta egentligen att allt skulle fortsätta precis som igår.

De ville ha resultatet av förändring.

Men inte själva förändringen.

Vi skulle till månen men varje gång raketen började rulla mot uppskjutningsrampen var det någon som drog i handbromsen.

Vi hamnade aldrig på på månen utan kraschlandade i Mellerud och undrade va fan som hände.

Och missförstå mig rätt.

Det är säkert trevligt i Mellerud.

Men det var inte dit vi hade köpt biljetter och det var absolut inte dit vi hade packat väskan.

Det var då det slog mig.

Jag la mer energi på människor som inte ville resa än på dem som redan stod med ryggsäcken packad.

Samtidigt fanns det människor runt omkring mig med hunger, nyfikenhet och en vilja att faktiskt bygga något tillsammans.

Människor som sprang när andra fortfarande stod och diskuterade vilken sko de skulle knyta först.

Det blev en dyr läxa.

Inte främst i pengar utan i tid och energi.

Och den lärdomen bär jag fortfarande med mig varje dag.

Inte här uppe.

Utan här inne.

För det spelar ingen roll hur gärna du vill komma i form om du står på gymmet med en kanelbulle i ena handen.

Förr eller senare måste du bestämma dig.

Ska du äta bullen eller ska du lyfta vikterna och komma i form?

Kanske var det där jag började förstå att alla matcher faktiskt inte behöver spelas.

Jag bryr mig inte mindre om människor idag.

Snarare tvärtom.

Men jag har blivit bättre på att välja vilket bord jag skall sätta mig vid.

Troligtvis eller kanske rent av högst sannolikt kommer jag att sätta mig mitt emot fler duvor.

Det ligger väl i min natur antar jag…

Men idag vet jag åtminstone (tror jag) när det är dags att tacka för mig resa mig från bordet.

Packa ihop schackbrädet.

Ta hjälmen under armen och gå dit människor faktiskt vill bygga något tillsammans.

En människa.

Ett beslut.

Ett spadtag i taget mot samma resmål.

För framtiden byggs inte av dom som skriker högst.

Den byggs av dom som faktiskt börjar gräva.