Sveriges dyraste infrastrukturplan någonsin – men riskerar att bli ett slöseri

Närmare 1 200 miljarder kronor. Det är vad staten har avsatt för att rusta upp och utveckla Sveriges transportinfrastruktur under de kommande tolv åren. Det borde vara en unik möjlighet att modernisera järnvägar, vägar och hamnar. I stället riskerar det att bli ett monument över svinn, dålig styrning och förlorad samhällsnytta.

Enligt en ny rapport från Innovationsföretagen – framtagen av Fredrik Bergström (ek dr) och Tore Englén (WSP) – riskerar ineffektivitet och låg produktivitet att urholka den potentiella avkastningen på investeringen med hundratals miljarder. Analysen är skarp: infrastrukturen är både underfinansierad och felorganiserad. Och värst av allt – den byggs på ett sätt som inte längre håller.

– Vi har ett transportsystem som varken är hållbart, robust eller kostnadseffektivt. Trots rekordbudgetar får vi för lite för pengarna, säger Joakim Bourelius, näringspolitisk chef på Innovationsföretagen.

Bygg- och anläggningsbranschen har sedan slutet av 1990-talet halkat efter. Produktiviteten har i praktiken minskat – varje timme som läggs i ett infrastrukturprojekt ger mindre värde än för 25 år sedan. Kostnaderna däremot, de har rusat.

Om produktiviteten hade följt historisk trend hade staten sparat över 225 miljarder kronor på de planerade investeringarna – motsvarande hela Sveriges årliga grundskolebudget. Istället uppvisar den nationella infrastrukturplanen för 2022–2037 en nettonuvärdeskvot på -0,3. Samhället förlorar alltså pengar på de flesta projekt som genomförs.

En central orsak är hur upphandlingar genomförs. Konsultföretag som Sweco, Afry, WSP, Tyréns och Ramboll intervjuas i rapporten – och är samstämmiga: deras kompetens används fel. Trots att teknikkonsulter har nyckelroller i allt från planering till underhåll ses de ofta som leverantörer av timmar – inte som strategiska rådgivare.

– Fokus ligger på lägsta pris istället för kvalitet och funktion. Det är både kortsiktigt och dyrt i längden, säger en av de intervjuade cheferna.

Branschen menar att detta leder till stuprörstänkande, detaljstyrning, omstarter och ineffektiva beslut. Dessutom försvårar det innovation och gör det svårare att rekrytera och behålla erfarna specialister.

Rapporten stannar inte vid kritik. Den listar tio konkreta åtgärder för att få mer samhällsnytta per investerad krona: bygg förtroende mellan beställare och konsulter, stärk dialogen i tidiga skeden, byt upphandlingslogik från timpris till funktions- och kvalitetsbaserade modeller, premiera innovation, använd internationell kompetens, testa alternativa modeller som OPS och alliansprojekt, se till helheten med livscykel- och klimatperspektiv, bygg en nationell lärandebank, fördela risker bättre och inspireras av Norge, där bolaget Nye Veier drivit på ett mer effektivt vägbyggande.

Behovet av förändring är akut. Rapporten konstaterar att svensk infrastruktur inte bara är eftersatt – med ett underhållsberg på 127 miljarder kronor – den är också illa rustad för kris och krig. Med kriget i Ukraina som bakgrund lyfts robusthet och militär mobilitet fram som allt viktigare krav. Samtidigt kräver klimatomställningen elektrifiering, digitalisering och ett helt nytt sätt att planera för långsiktighet.

Men med nuvarande arbetssätt räcker inte pengarna. Och det finns en risk att fler miljarder bara göder gamla vanor, snarare än framtidens behov.
De stora teknikkonsultföretagen visar i rapporten att viljan till förändring finns. De pekar på konkreta exempel från bland annat Köpenhamns metro, Fehmarn Bält-tunneln och digitaliseringsprojekt i Sverige. De vet hur det kan göras – men väntar på att få rätt mandat, struktur och incitament.

– Sverige står inte inför ett kunskapsproblem, utan ett systemproblem. Lösningarna finns, men de måste tillåtas få genomslag, sammanfattar Fredrik Bergström, en av rapportförfattarna.

De tio förbättringsförslagen i korthet:
1. Stärk förtroendet mellan beställare och teknikkonsulter
2. Öka dialogen och kunskapsutbytet i tidiga skeden
3. Ändra upphandlingsfokus från lägsta pris till kvalitet
4. Främja innovation och funktionsbaserade upphandlingar
5. Utnyttja internationell kompetens och global best practice
6. Inför alternativa upphandlings- och genomförandemodeller
7. Öka fokus på helhets- och livscykelperspektiv
8. Stärk det systematiska lärandet i branschen
9. Främja balanserad riskfördelning
10. Överväg organisatoriska reformer – inspireras av exempelvis Norge

Läs rapporten i sin helhet här