Ledtiderna ökar trots färre ärenden – här är kommunerna som går mot strömmen

Trollhättan, Trosa och Västerås toppar årets Nationella Ledtidsindex som Sveriges mest effektiva kommuner när det gäller plan- och bygglovsprocesser för flerbostadshus. Indexet, som sammanställs av Initiativet Bygg i Tid tillsammans med Byggföretagen och Fastighetsägarna, visar att ledtiderna fortsätter att öka trots minskat byggande.

I genomsnitt tar det nu 4,8 år från planuppdrag till byggstart – en ökning från 4,7 år i fjol och 4,5 år året dessförinnan. Tiden som föregår det formella planuppdraget är inte medräknad i statistiken, men uppges i rapporten ofta tillföra ytterligare två år.

För en genomsnittlig kommun med plankö kan det därmed röra sig om en faktisk tid på över sex år från idé till byggstart. Denna typ av fördröjning, som ofta sker i det tidiga detaljplaneskedet, är enligt rapporten vanlig och underskattad i offentlig statistik.

Planköer uppstår när kommuner beviljar planbesked men inte tilldelar resurser för att faktiskt påbörja detaljplanearbetet. Trots att sådana köer inte syns i mätningen är de enligt flera kommuner och exploatörer snarare regel än undantag. I vissa fall kan planköer leda till att ett projekt förlorar politiskt stöd, krockar med en uppdaterad översiktsplan eller blir olönsamt innan det ens hunnit påbörjas.

70 procent av kommunerna i årets mätning uppger att de i nuläget har detaljplaner i kö. Orsakerna varierar – från brist på rätt kompetens och kapacitet i teknisk infrastruktur, till strategisk planportföljstyrning eller politiska omprioriteringar. I vissa kommuner sker prioritering av planstarter en eller två gånger per år, medan andra helt saknar en uttalad prioriteringsmodell.

Trots att ärendemängden inom både plan- och bygglovsverksamhet har minskat, visar årets rapport att ledtiderna ändå ökar. Ökade krav på utredningar är en av de främsta orsakerna. Kraven drivs ofta av förändrad eller otydlig lagstiftning – till exempel artskyddsförordningen – och kan leda till omfattande säsongsbundna insatser som fågelinventeringar eller arkeologiska undersökningar.

Dessa kan i praktiken förlänga processen med upp till ett år. Andra fördröjningsfaktorer är ineffektiva interna processer, långa intervall mellan nämndbeslut och att kommunens olika förvaltningar saknar samsyn eller gemensam kapacitetsplanering. När ärendet slutligen nått antagande kan ytterligare förseningar uppstå vid överklaganden, även om rapporten konstaterar att 80 procent av överklagandena inte leder till någon förändring av planen.

Bygglovsprocessen är i jämförelse kortare, men i snitt ändå ett år lång. Vanliga orsaker till fördröjningar är ofullständiga handlingar från sökande, varierande krav och tolkningar inom och mellan kommuner, samt brist på teknisk kapacitet. Den lagstadgade 10-veckorsgränsen för beslut efter komplett ansökan klaras visserligen i nästan alla fall, men mycket av ledtiden uppstår innan ärendet ens bedöms som komplett.

Dessutom tillkommer tid mellan bygglov och startbesked, som också varierar. I vissa fall är det exploatören som orsakar dröjsmål, men ofta handlar det om ytterligare utredningar, samråd och oklara krav från kommunen.

Kostnaderna är fortsatt höga. För en detaljplan som omfattar mellan 50 och 200 bostäder uppskattar kommunerna sina egna kostnader till omkring en miljon kronor. Men enligt exploatörer uppgår den totala plankostnaden i praktiken ofta till sju miljoner kronor eller mer, och i vissa fall upp till tio miljoner. Skillnaden i bedömning beror delvis på att kommunerna inte har insyn i exploatörernas utredningskostnader.

Finansieringsmodellen, där kommunen debiterar timvis och exploatören bär hela kostnaden, skapar svaga incitament för effektivitet. I kombination med brist på kostnadskontroll, riskerar detta att slå hårt mot mindre byggherrar. Rapporten föreslår därför att det bör införas ett kostnadstak på tre miljoner kronor för en detaljplan om 50–100 bostäder – inklusive såväl kommunal handläggning som externa utredningar.

I kontrast till den generella utvecklingen lyfter rapporten fram kommuner som aktivt arbetat med effektivisering. Årets vinnarkommuner kännetecknas av tidig och tydlig dialog med exploatörer och politiker, stabil bemanning, samordning inom kommunen och en medveten strategi för utredningshantering. Trollhättan, som är ny i mätningen, blev total vinnare med en medianledtid på 2,1 år för detaljplan.

Västerås bibehåller sin topplacering bland stora kommuner med en total medianledtid på 3,2 år. Trosa får återigen högst betyg i servicegrad (NKI) och behåller förstaplatsen bland små kommuner för tredje året i rad. Östersund får ett hedersomnämnande för att ha minskat sina ledtider med ett helt år jämfört med tidigare mätperiod – från 3,7 till 2,7 år. Enligt kommunen är detta resultatet av tydliga interna mål, uppföljning och återkoppling till politiken.

Några kommuner har även börjat använda AI och digitala verktyg för att effektivisera ärendehantering. Trots detta konstaterar rapporten att större förändringar i organisation och arbetssätt ofta kräver tid innan de ger mätbara resultat. Insatser som nämns är förbättrad kommunikation, standardiserade mallar, bättre styrning av projektflöden och tydligare ansvarsfördelning. Flera kommuner betonar att det krävs ett konsekvent ledarskap och långsiktigt fokus – utan det riskerar även goda ambitioner att rinna ut i sanden.