Klimatbetong frias i ny studie

I rapporten anges att cement normalt utgör cirka tio procent av betongens volym, men nära 90 procent av dess klimatbelastning. Därför ersätts delar av cementen allt oftare med mineraliska tillsatsmaterial, till exempel slagg. Det minskar klimatavtrycket men förändrar samtidigt betongens kemiska sammansättning.

Det är den förändringen som projektet har undersökt. Resultatet är lugnande för den som vill använda klimatförbättrad betong inomhus, men rapporten pekar samtidigt ut en mer praktisk risk nämligen missfärgning av ekparkett om golvsystemet utförs fel eller om betongen kombineras med vissa tillsatsmedel.

-Vi har gått grundligt tillväga och inte funnit stöd för någon negativ inverkan på inomhusmiljön eller människors hälsa, säger projektledaren Oskar Linderoth, R&D Manager på Swerock och verksam vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.

Projektet bygger på litteraturstudier, analys av dokumenterade skadefall och laboratoriemätningar på betong med olika bindemedelssammansättningar. I laboratoriedelen testades fyra bindemedelstyper och två vatten-bindemedelstal. Betongerna med slagg, bland annat Merit och SSC, avgav mer ammoniak än övriga provade betonger. Nivåerna bedöms ändå vara låga och inte påverka inomhusmiljön eller människors hälsa.

Den viktigaste reservationen gäller golv. Rapporten beskriver ett fåtal skadefall där ammoniak misstänks ha orsakat missfärgning av ekparkett. I ett av fallen uppmättes initialt cirka 70 ppm ammoniak under parkett och foam efter att golvet frilagts. Ett annat fall från Borås, där en klimatförbättrad betong med 35 viktprocent slagg jämfördes med betong med Byggcement, visade betydligt lägre halter. Där bedömde RISE att ammoniakhalterna från båda betongerna var låga, även om avgången från slaggbetongen var 10–20 gånger högre än från referensbetongen.

Rapportens slutsats är att de undersökta betongerna inte ger någon ökad risk för inomhusmiljön, men också att branschen behöver bättre kontroll av nya bindemedel, tillsatsmedel och golvuppbyggnader. Särskilt pekas frysskyddsmedel och andra kvävehaltiga tillsatsmedel ut som möjliga riskfaktorer i skadefall med missfärgad ekparkett.

En central del i rapporten är förslaget till metodik. Eftersom det i dag saknas standardiserad metodik och tydliga gränsvärden för egenemissioner från cementbaserade material föreslår projektgruppen att nya delmaterial först kontrolleras genom analys av kvävehalt. Högre kvävehalt kan indikera större potential för ammoniakbildning. Vid behov bör materialet därefter emissionsprovas med en väldefinierad metod, exempelvis M1.

M1-mätningarna i projektet visar samtidigt varför befintliga certifieringssystem inte alltid passar betong utan anpassning. Vid 28 dygn låg flera betonger över M1:s gränsvärde för ammoniak, men rapporten konstaterar att 28 dygn är kort tid för cementbaserade material. Ammoniakavgången var högst tidigt efter gjutning och avtog tydligt under de första månaderna. Därför bör emissionsmätningar på betong göras vid den tidpunkt då ytbeläggning normalt monteras, inte nödvändigtvis vid 28 dygn.

För entreprenörer är den mest konkreta rekommendationen att emissionskänsliga golvmaterial inte ska hanteras som en isolerad materialfråga. Rapporten anger att ett heltäckande fuktskydd, som även fungerar som emissionsskydd, bör läggas under parkettgolv och vikas upp bakom golvlisten. Skyddet ska också utföras med överlapp eller förseglade skarvar. I flera skadefall har skyddet avslutats en bit in under golvet, vilket lämnat parkettens ändträ oskyddat.