Han gjorde årets märkligaste betongfilm

Det första som måste sägas är att titeln inte luras, men inte heller berättar hela sanningen. The History of Concrete är verkligen en film om betong, regisserad av John Wilson, mest känd för HBO-serien How To with John Wilson. Filmen hade världspremiär på Sundancefestivalen den 22 januari 2026, där den presenterades som Wilsons första långfilm. I mars 2026 köptes de nordamerikanska distributionsrättigheterna av Magnolia Pictures, som planerar en biografrelease senare i år.

Premissen är så egendomlig att den nästan låter påhittad: efter att ha gått en workshop om hur man skriver och säljer en Hallmark-film försöker Wilson använda samma formel för att sälja en dokumentär om betong. Det är också så filmen beskrivs av Sundance och andra officiella festivalprogram.

Men idén kom inte ur tomma luften. John Wilson har själv sagt att den största inspirationen bakom filmen var en översvämmad källare. I en annan intervju säger han dessutom att inspirationen också kom från att han själv höll på med halvdana reparationer av trottoaren utanför sitt hus. Det är typiskt John Wilson, det stora börjar i något pinsamt konkret och privat.

Det är också det som gör filmen intressant. Här finns en berättelse om ett material, men också en berättelse om hur svårt det är att få någon att finansiera en film om just det materialet. John Wilson har berättat att han från början ville göra en ganska rak dokumentär om betong. När finansieringen gick trögt började han i stället bygga in själva motståndet i filmen. Pitchmötena, tveksamheten från finansiärer och den egna frustrationen blev en del av berättelsen.

Det där är en viktig nyckel till varför filmen väckt uppmärksamhet långt utanför den lilla krets som normalt blir upphetsad av cement, ballast och formrivning. John Wilson beskriver själv ämnet som “väldigt osexigt”, men såg samtidigt en styrka i just det: nästan alla människor har en relation till betong, vare sig de tänker på det eller inte. Han säger också att han gärna vill göra “den definitiva filmen om en sak”, vare sig det gäller parkering, byggställningar. Eller betong.

Filmen utgår från New York, John Wilsons egen stad, går via Rom, till miljöer i Queens, Long Island och olika event- och mässmiljöer kopplade till både kultur och byggande. Han besöker Ohio-spåret för att se USA:s äldsta betongväg som fortfarande är i bruk, Court Avenue i Bellefontaine.

Samtidigt är filmen inte en klassisk materialhistoria. Den verkar snarare använda betongen som dörr in till större frågor: varaktighet, underhåll, förfall, minne, stadsliv och dödlighet. British Film Institute beskriver filmen som en lång meditation över konkreta ytor, men också över liv och konst; The Guardian kallar den mycket rolig men också något som handlar om mycket mer än betong; och flera intervjuer med John Wilson själv visar att han medvetet lät filmen glida från ämnet för att hitta människor och situationer som kunde bära de större teman han ville åt.

Bland de återkommande figurerna finns en man som arbetar i spritbutik och spelar i band, en person som tar bort tuggummi från trottoarer, och deltagare i ett extremt långlopp runt ett kvarter i Queens. Den sortens detaljer låter först som utvikningar, men i John Wilsons händer blir de byggstenar i något större. Festivaltexter och recensioner återkommer till just detta, att filmen utgår från betong, men hela tiden öppnar mot människorna som lever ovanpå den, går på den, lagar den, smutsar ner den och försöker lämna spår i den.

I en tid när betongdebatten ofta fastnar i klimat, substitution, receptoptimering och politiska utspel, gör John Wilson något helt annat: han behandlar betongen som kultur, som infrastruktur och som psykologiskt landskap. Han påminner indirekt om att betong inte bara är ett byggmaterial utan också ett av de mest laddade sätten vi organiserar samhället på.

För svenska tittare finns ännu ingen bekräftad visningsväg. Filmen har visats på festival i Europa, bland annat på CPH:DOX i Köpenhamn, men någon svensk bio- eller streamingpremiär är ännu inte offentliggjord.