Cementföretag dömt för finansiering av terrorism

Domstolen beskriver upplägget som ett ”organiserat, ogenomskinligt och illegalt” system där totalt cirka 5,6 miljoner euro betalades till väpnade grupper för att säkra transporter, råvaror och fortsatt produktion. Samtidigt knyter rätten en direkt koppling mellan betalningarna och terrorhandlingar, med formuleringar om att pengarna bidrog till att finansiera attacker både i Syrien och i Frankrike, rapporterar den franska tidningen Le Monde.

Detta är inte en isolerad juridisk prövning utan kulmen på en nästan tioårig process som startade med avslöjanden från journalister och människorättsorganisationer 2016. Redan då framkom interna dokument som visade att Lafarge, trots att andra västerländska bolag lämnat Syrien, valde att stanna kvar och i stället etablera ett system av betalningar till allt från lokala miliser till IS och al-Nusrafronten.

Att fabriken i Jalabiya betraktades som strategiskt viktig råder det ingen tvekan om. Den var en investering på motsvarande flera miljarder kronor och en central nod i Lafarges expansion i Mellanöstern. Men domstolen underkänner bolagets försvar om att verksamheten främst handlade om att skydda de 1 000 anställda.

I stället slås fast att besluten drevs av kommersiella intressen, trots kännedom om vilka aktörer man gjorde affärer med.

Fallet får tyngd av att Lafarge redan 2022 erkände liknande brott i USA och betalade motsvarande drygt 700 miljoner dollar i böter – första gången ett företag åtalats och fällts för materiellt stöd till terroristorganisationer, skriver The Guardian.

En central, och i ett europeiskt perspektiv ovanlig, dimension i Lafarge-målet är att ansvaret inte stannar vid bolaget. Åtalet riktas explicit mot åtta tidigare toppchefer, däribland koncernens dåvarande vd Bruno Lafont, som nu riskerar personliga fängelsestraff på upp till åtta år.

Detta markerar en tydlig förskjutning från traditionell företagsrätt, där sanktioner i första hand drabbar bolag i form av böter. I Parisprocessen driver åklagaren linjen att besluten att fortsätta verksamheten i Syrien inte var abstrakta företagsbeslut, utan konkreta handlingar fattade av identifierbara individer med full insikt om att betalningar gick till terrorstämplade organisationer.

Under rättegången har åklagarsidan pekat på intern korrespondens och beslutsvägar som visar hur ledningen informerades om, och i praktiken godkände, betalningssystemet till jihadistgrupper. Det är just denna kunskapsnivå som möjliggör personligt straffansvar. Att hänvisa till ”företagets bästa” eller till säkerheten för de anställda har inte ansetts tillräckligt för att fria individerna från ansvar.

Rättsligt placerar sig fallet i en växande internationell trend där åklagare försöker komma åt beslutsfattare snarare än enbart juridiska personer. Liknande ansatser har setts i fall rörande korruption och miljöbrott, men kopplingen till terrorismfinansiering gör Lafarge-målet principiellt skarpare. Här prövas inte bara gränsen för affärsverksamhet i högriskområden, utan också var det individuella ansvaret börjar när företag verkar i krigsekonomier.

Rättsfallet etablerar därmed en ny nivå för hur multinationella företag kan hållas ansvariga för sin verksamhet i konfliktzoner. Parallellt pågår fortfarande en separat rättsprocess om medverkan till brott mot mänskligheten, en betydligt allvarligare rubricering som skulle kunna få ännu större konsekvenser för både Lafarge och näringslivet i stort.

Bakom domen ligger en större principiell konflikt: var går gränsen mellan affärsverksamhet i instabila regioner och aktiv medverkan till krigsbrott och terrorism. I Lafarges fall har domstolen dragit den gränsen tydligt och gjort det med formuleringar som riskerar att bli vägledande långt utanför cementindustrin.