Brist på tillit hindrar innovation och utveckling

Ska man tala om utveckling på allvar är det rimligt att börja med dem som faktiskt har utveckling som uppdrag. Anna-Johanna Klasander är forsknings- och utvecklingschef på White, konstnärlig professor vid Chalmers och ledamot i Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA – med ena foten i praktiken och den andra i forskningen.

Hon ser många möjligheter för innovation i samhällsbyggnadssektorn, men också hinder och de är inte begränsade till en enskild aktör.

– Det finns väldigt många bromsklossar, där både byggherrar, entreprenörer och politiken har ett ansvar att våga driva fram hållbara lösningar. Inte minst politiken, som ofta präglas av kortsiktighet och återkommande röstfiske, säger hon.

Ett strukturellt problem är välkänt men fortfarande olöst: investeringar som görs av en aktör i systemet gynnar ofta någon annan.

– Det skapar dåliga förutsättningar för enskilda företag att ta kostnader för utveckling och innovation, när nyttan i slutänden hamnar hos någon annan, till exempel som samhällsnytta i form av ökad folkhälsa eller värdefulla ekosystemtjänster, säger Anna-Johanna Klasander.

Detta påverkar direkt möjligheterna till både teknisk utveckling och hållbar omställning. Samtidigt menar hon att innovation inte bara får handla om de skisser och visioner som lämnar arkitektkontoret.

– Arkitektbranschen är van vid tävlingar där gestaltning och visioner ställs mot varandra. Det är bra. Men vi skulle också behöva tävlingar för ekonomer och jurister – där affärsmodeller, ersättningsformer och juridiska upplägg får konkurrera på samma sätt.

I dag bidrar regelverken i stället till onödig stelbenthet. Det gäller affärskontrakt, upphandlingsregler, PBL  och andra styrande system. Trots att branschen gärna talar om samverkan och gemensamma mål präglas vardagen ofta av motsatsen: varje aktör säkrar sin egen affär.

– Den situation vi befinner oss i idag beror till stor del på bristande tillit mellan branschens aktörer. Det är därför vi har så många regler och så hård styrning, säger hon.

Ur ett innovations- och hållbarhetsperspektiv blir detta särskilt problematiskt. Nya arbetssätt, nya material och nya processer kräver utrymme för lärande, test och risk – något som dagens system sällan premierar.

Boverket har enligt Anna-Johanna Klasander en nyckelroll i detta, men tar inte fullt ut den positionen i dag.

– Boverket är kanske vår mest undervärderade myndighet. Den borde få ett starkare mandat att driva och styra utvecklingen mot hållbarhet.

Även politiken bidrar till detaljstyrningen. I Sverige har diskussionen bland annat handlat om att bygga fler trädgårdsstäder och ett större fokus på villabebyggelse.

– En blandad bebyggelse är viktigt, men vi måste lyfta blicken. Hållbar stadsutveckling handlar också om transporter, centrumfunktioner och hur olika system samverkar över tid.

Hon ser gärna att den svenska politiken tar inspiration från våra grannar i söder.

– Jag tycker att man kan inspireras av Danmark, där politiken nu pekar ut riktning och ambition i stället för att styra exakt hur resultatet ska se ut. Det skapar helt andra förutsättningar för innovation, både för byggnadstyper och hur stadsdelar kan utformas. Hos oss går politiken å ena sidan fram med långtgående förenklingar i regelverken utan att säkra grundläggande kvaliteter i våra livsmiljöer, och å andra sidan med väldigt specifika önskemål om hur bebyggelsen ska utformas.

Med ena foten i arkitektpraktiken och den andra i akademin ser hon ändå en positiv utveckling. Allt fler arkitektkontor engagerar sig i forsknings- och utvecklingsfrågor, även mindre aktörer.

– Initiativ som Arkitekturinstitutet, som bildades av Warm in the Winter och Theory Into Practice, är intressanta exempel på hur branschen själv tar initiativ för att med bättre ekonomiska förutsättningar kunna bidra i utvecklingsfrågorna.

Samtidigt ser hon hur finansieringssystemen påverkar vilken utveckling som faktiskt blir möjlig.

– Formas och Vinnova har länge varit centrala för forskning och innovation i arkitekt- och samhällsbyggnadsbranschen. Men finansieringslandskapet har förändrats och nu kommer utlysningar som liknar arkitekters konsultuppdrag. Utrymmet för mer öppna, utforskande frågeställningar har minskat.

Även inom akademin skapar kraven på breda, multidisciplinära konsortier nya trösklar.

– Det blir dyrt, tidskrävande och resurskrävande, och det är nu svårare att få finansiering för mer fokuserade frågor. Det finns mycket inomdisciplinär utveckling som skulle kunna förflytta branchen här och nu – till exempel att jämföra material ur ett klimatperspektiv.

Också här pekar hon på Danmark som ett möjligt föredöme.

– Den danska filantropiska stiftelsen Realdania skapar väldigt intressanta långsiktiga förutsättningar för utveckling kopplat till arkitektur, hållbarhet och kvalitet. Ett sådant upplägg hade varit en dröm att få i Sverige, säger Anna-Johanna Klasander.